Idrotten har blivit ett eldorado för sportfusk. Stora prestationer ger stora pengar. I jakten på framgång handlar det inte längre om att kämpa väl utan att göra vad som helst för att vinna. Ju större arrangemang desto större fuskare.
Ett av olympiadernas första rötägg var maratonlöparen som tjurrusade vid starten och hoppade upp på ett lastbilsflak i en skyddad kurva. Fuskaren vann med en timmes marginal, men tvingades lämna tillbaka medaljen.
Det fick även den tokdopade Johann Mügelegg, f’låt Mühlegg, göra. Tyskspanjoren krossade Per Elofssons skidkarriär. Och vem minns inte det finska herrlandslaget i längdskidor – med Mika Myllylä och Harri Kirvisniemi i spetsen – som bloddopade sig med hemohes. På OS i Peyongchang gjorde några österrikare samma dumhet i repris.
1998 gick OS-guldet i snowboard till en kanadensare som kom högre med sina trick än alla andra. Undra på det, killen var fullpumpad med marijuana.
Efter OS i Sotji avslöjade Sveriges Television att självaste Putin varit medveten om dopingen bland ryska idrottare. Det sas att läckan var identisk med den som organiserat fusket och varit laboratoriechef för den ryska antidopingen. Say no more.
OS-fuskandet har urartat. Tävlingarna skulle gärna kunna döpas om till Oärliga Spelen. Ständigt återkommer avslöjanden om oegentligheter både på och utanför arenorna. Det är mygel och korruption på alla nivåer.
I efterhand vet vi exempelvis att Salt Lake City och Sydney fick OS genom att stoppa cash i fickorna på IOK-ledamöter som aldrig brytt sig ett skvatt om olympiskt ädla tankar om rent spel.
IOK själva ser storslaget på sin roll i världspolitiken: Oavsett hur turbulent omvärlden är, ska de olympiska spelen visa att fredlig samexistens är möjlig. Därigenom kan OS bidra till framtidstro och byggandet av en bättre värld, skriver de oblygt på sin hemsida – trots att vem som helst kan konstatera att de högtflygande idéerna inte riktigt funkat.
Problemet är att IOK:s trovärdighet urholkats i takt med alla skandaler. Det ena fiaskot efter det andra har satt en dålig smak på tävlingarna. När idrottare gör bra ifrån sig undrar man vilket preparat vederbörande stoppat i sig, inte hur mycket träning som ligger bakom.
Att OS i Sverige skulle bli en dyr affär är ett understatement, förmodligen en förlustaffär. Men jag är inte emot OS av den anledningen. Om inte OS-fuskandet satts i system, skulle jag kunna acceptera en nota på både 20 och 30 miljarder.
Men OS behöver vila och fundera igenom hur man på allvar ska återerövra den olympiska hederligheten och de rena spelen. Låt det ta sin tid. När IOK gjort hemläxan får kanske Coubertins klassiska OS-devis en ny och djupare innebörd:
Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl.