Ett av mina största personliga idrottsögonblick upplevde jag på mina gamla Peltonenskidor längs det isiga skidspåret i Råneå älvdal förra vintern.
Ögonblicket när mjölksyran slår till för vad som känns som tusende gången. Solen. Låret som bultar av praktvurpan jag gjorde tidigare på den ack så hårda isen. Skidåkarna framför och bakom i spåret som löper genom skog och längs is. Törsten. Hur långt av de cirka fyra milen av denna skidtävling (Råneälvdalsloppet) har jag lyckats lägga bakom mig? Halva kanske. Jag är på väg uppför en liten backe som känns som Sarektjåkkå för mina trötta ben. Har ingen aning om hur spåret ser ut bakom krönet. Jag är i den stunden väldigt långtifrån den vackra skidåkningen man kan se på tv eller i härliga Youtubeklipp.
Men.
Just det ögonblicket var fantastiskt. Motsägelsefullt nog var det fullkomlig glädje.
Där åkte jag mitt livs första lopp sedan treans skidtävling. Även om det inte gick särskilt fort, även om det fanns mycket mer att önska av både tekniken och utrustningen så tog sig min halvtränade kropp, som fött två barn, fram där i solen. Hur i hela friden kunde det kännas så underbart?
I ett euforiskt ögonblick anmälde jag mig dessutom till årets Dundret runt som genomförs i helgen (samtidigt som Nordenskiöldsloppet kör i Jokkmokk). Det är ju inte utan att man undrar vad man håller på med.
För det första så tycker jag om att åka på nya ställen. Även om det kan vara pirrigt finns det en tjusning med att åka en sträcka för första gången. För det andra är jag 30-plus! Bara det är en enorm vinst. Jag är plötsligt passé i alla slags idrottssammanhang. Jag kan inte bli något längre, som att man har slängt av sig en osynlig mantel. Det man kände skräck inför tidigare har plötsligt vänts till ens stora fördel. Inga förväntningar finns what-so-ever. Vilken otrolig frihetsgrej det är.
Till exempel: när jag tar mig fram i slingorna på Ormberget och elitgubbar och vältränade skidess frustar förbi en i rasande fart finns bara min egen prestigelösa åkning kvar. Förut kunde jag ryckas med, om än chanslös tävla lite i smyg. Jag svettas och kämpar förvisso fortfarande, men mest av allt: njuter. Som Ferdinand med sina blommor ungefär. Njuter av styrkan, min egen takt, snötyngda träd, mjölksyran och kilometerna som blir till mil och glädjen över att bara åka, åka, åka.
Krämporna som kommer dagen efter får man försöka lära sig att hantera. De fanns inte där tidigare, det ska sägas.
Kanske är det samma frihetskänsla som driver andra norrbottningar att ställa upp i skidlopp, och springlopp också för den delen. Snart byts ju skidpjäxorna ut mot löparskorna. Häromdagen kom ett pressmeddelande från Svensk friidrott där det stod att löpningen fortsätter blomstra i Norrbotten. Ytterligare två lopp har lagts till på listan över godkända lopp. Vårruset, loppet för kvinnor, ökade med 18 procent i fjol jämfört med 2014, enligt mejlet. Det faktum att det finns så många lopp att välja på kanske får personer som aldrig någonsin ställt upp i tävlingar eller som inte drivs av den där jobbiga tävlingsinstinkten att faktiskt ta steget. Någon på din arbetsplats kanske drar ihop ett gäng som börjar springträna tillsammans och så är bollen i rullning.
Helt plötsligt står du där på startlinjen som den vardagsstjärna du är - taggad som aldrig förr, friare än någonsin.
Redo för ditt livs lopp.