Det är den här tiden på året som lovar så mycket. Då uteserveringar öppnar. Folk sticker ut på skogsvägar och spanar efter björn. Fiskeresor planeras. Joggingturerna känns kanske lättare och lättare. I lördags tog vi oss en cykeltur till stan på sena eftermiddagen. Minstingen är i full färd att lära sig hantera cykeln fullt ut, hon kämpar hårt och det går framåt. Äldsta är i stadiet av att börja lära sig trafikreglerna, modig i sin natur och vill kunna själv. Vår färd påminde om en fågelunge som ska lära sig flyga: vingligt, kämpande och fint.
Då och då skriver vi de där notiserna om rattfylla, eller drograttfylla. Häromveckan en misstänkt rattfyllerist som körde in i en stolpe precis utanför polishuset i Luleå. Mitt på ljusa dagen. Bakom de få raderna på nsd.se en tragedi, kanske en människa som kämpar för sitt liv, men som också utsätter andra för livsfara genom att sätta sig i bilen onykter.
Det är inte någonstans försvarbart.
När nyheten om att baskettränaren Jens Tillman kört i fyllan briserade på söndagskvällen var min första tanke: vi var ju där. Enligt de första uppgifterna hade polisen tagit honom i centrala Luleå på lördagskvällen. Och man undrar hur vanligt är det, att vi kanske möter någon som inte har kontroll på sitt fordon?
Rapporteringen som rullade igång har många bottnar. Det har varit diskussioner om huruvida det var rätt eller fel att Tillman fick lämna Luleå basket, huruvida det var rätt eller fel av media att skriva så ingående om det, huruvida journalisterna som skriver om det gör på rätt eller fel sätt, och så vidare. En del är hårda i sin dom, andra mer förlåtande. Spekulationerna många. Så ser ett kaos ut efter ett sådant besked, i en stad som älskar sin basket. Som har skrikit, gråtit och skrattat ut sin glädje över guld efter guld som bärgats hem i baskettemplet.
Så här är det, någonstans. Även en baskettränare är en människa, som kan göra fel. Precis som vilken annan som kör påverkad ska den människan sona sitt brott. Dessutom bör den människan få hjälp om han behöver det, precis som vilken annan människa med psykiska problem bör få. Det är inte ovanligt att någon som mår dåligt kan göra illa både sig själv och andra. Där aktualiseras frågan om vårt samhälle har nog med hjälp att erbjuda, och i rätt läge?
Utöver allt detta sörjer en stad sin stora basketgud som valt att möta folkets besvikelse i intervjuer. Det är en sorg som måste få finnas utan att bli anklagad för att försvara Tillmans agerande den där kvällen. Den yra glädjen och stoltheten har fått sig en rejäl törn. Stadens baskethjärta är krossat för tillfället. Klart det gör ont.