Krisrubrikerna om Pajala fortsätter. Socialdemokraterna som styr kommunen befinner sig i fritt fall. De skrämde bort kamraten Vänsterpartiet och i måndags meddelade kommunalrådet Harry Rantakyrö, med förflutet som stridbar ordförande i Gruvtolvan, sin avgång.
Det är sedan länge känt att Pajala måste spara pengar – mycket pengar - och Harry Rantakyrö berättade i NSD att han inte fixade att hålla ihop partiets olika falanger. I botten ligger den infekterade skolfrågan, centralorten mot glesbygden.
Det som händer nu måste ses i ljuset av den katastrofala gruvkonkursen som drabbade orten. Jag vet inte om ni såg dokumentärserien Resten av Sverige med Po Tidholm. Pajalagruvans uppgång och fall summeras på ett känslosamt vis, så håren reser sig i nacken och man frågar sig: hur fick det gå till så här?
Bygden ställde upp, drömmarna väcktes till liv och det pratades om ”Pajalaleendet”. För att sedan krossas totalt i Sveriges största konkurs. ”Gruvan var bara ett avbrott i deppandet”, säger en Pajalabo i dokumentären.
Nu kämpar man mot utflyttningen igen.
Sekvensen när författaren Mikael Niemi sitter hemma i sitt kök och säger att han inte tänker flytta därifrån är stark. Niemi uttrycker besvikelse över att regeringen inte bryr sig.
”Det mest praktiska är att tömma Tornedalen. Så att bo kvar, det är ju en ren motståndshandling. Nej, jag flyttar inte alltså. Ni får bära ut mig med fötterna före. Min kropp bestämmer jag över”, säger han.
En tjurighet värd att beundra.
När drömmar har krossats och verkligheten kräver tuffa beslut, men också magrare struktur och sämre kommunal service på grund av stora sparpaket är det inte svårt att sätta sig in i hur det känns. Att dra åt svångremmen. Försämra livskvalitén. Stänga skolor. Med allt vad det innebär. Det river upp känslor.
Plus att det är hela havet stormar i det politiska styret.
"Det har varit en jävla soppa", som någon ortsbo luttrat uttryckte det i veckan till NSD:s reporter på plats. Pajalabor är härdade men förtjänar bättre än kris och kaos om vartannat. Jag hoppas så innerligt att Pajala tjurar ihop mot allt vad motgångar heter och hittar sin väg framåt igen.
När jag i veckan har följt S-krisen kommer jag att tänka på när jag intervjuade Stefan Mikaelsson, ordförande i Sametinget, för några år sedan. Han hade kommit ut som queer och började använda nagellack i offentlig miljö.
Sametinget är en samling som är berömda för sina långa debatter och meningsskiljaktigheter. Stefan Mikaelsson ville ge Sametinget bättre förutsättningar och arbetsmiljö.
”Om vi inte kan hantera en sådan enkel sak som att jag har nagellack, hur ska vi kunna ta politiska beslut och våga ta oss an tuffa ställningstaganden om betydligt större saker”, sade han i intervjun.
Ligger något i det. Det kan man tänka på när det kör ihop sig: använd kvinnlig list och lite nagellack. Ett råd så gott som något.