Sverigedemokraterna i Luleå har sin egen lilla historik när det kommer till att göra budget.
I fjol levererade man det som visade sig vara en exakt kopia av vad deras partikamrater knåpat ihop i Lund.
Det fick den något komiska effekten att SD Luleå föreslog satsningar på den skånska landsbygden. SD-ledaren Oscar Rosengren tyckte först det var smart gjort, men tyckte efter viss eftertanke att han agerat uselt och tog time-out.
Kanske tog en till synes lovande politikerkarriär slut där. Oscar Rosengren är sedan dess mystiskt försvunnen, men partiet led knappast någon skada.
I år hade SD löst problemet genom att…inte göra någon budget över huvud taget.
En inställd budget är också en budget, kanske Lundell hade sagt.
Orsaken till detta grepp varierade från tidsbrist till att man inte tyckte en budget var särskilt viktig.
De andra partierna rasar såklart och beskyller än en gång SD för att vara oseriöst, nonchalant och respektlöst mot sina egna väljare.
Men kommer dessa väljare att straffa partiet?
Nja, historien borde lärt oss att det inte längre funkar så.
Inom politiken har det nästan blivit fint att inte kunna. Att visa att man inte tillhör etablissemanget, att man (precis som väljarna) står utanför. Att man är en outsider.
Detta fenomen har gått så långt att USA:s president Barack Obama kände sig manad att hålla ett tal i ämnet, där han bland annat sade:
”Inom politiken och i livet – okunnighet är ingen dygd”.
Obama sade även ”Det är inte coolt att inte ha en aning om vad du pratar om”, med en tydlig adress till en viss presidentkandidat som hävdat att klimatförändringen var en bluff.
Men tillräckligt många amerikaner tyckte bevisligen att det var så coolt att de de facto röstade fram Donald Trump till sin president.
Jag såg en intressant analys som avhandlade hur detta var möjligt. Enligt den analysen var det avgörande att Trump lyckades bli sedd just som en outsider. Och enligt samma analys var Hillary Clintons största misstag att hon så gärna ville tävla på den planhalvan (jag vill bli landets första kvinnliga president, kan man vara mer outsider än så?).
Clinton vågade inte lyfta fram sin erfarenhet. Att hon faktiskt var en rasande rutinerad politiker. Och att det var just därför folket borde ha förtroende för henne.
Kunskap och erfarenhet som belastning, alltså.
Hur blev det egentligen så här?
Hur kunde det gå så långt att världens mäktigaste ledare kände sig manad att faktiskt förklara att okunskap inte är något att skryta med? Obama pratade om ironin i att i en tid då vår möjlighet till kundskap är större än någonsin verkar våra krav på saklighet vara lägre än någonsin.
Sanningen har blivit relativ. Allt finns där ute på nätet. Även sånt som kan övertyga oss i vår totala okunskap att vi minsann har rätt.
I denna tid är SD:s uteblivna budget kanske rent av en merit.