I månader har Vitåborna gått man ur huse och försvarat den älskade byaskolan. Stödet har varit massivt från hela Luleås landsbygd.
Vitåbornas aktion med gula västar ska inte bara ses som en skolprotest. Fajten har också satt strålkastaren på en hunsad landsbygd; Många på landet känner sig förbisedda och nonchalerade.
Alla har vi våra rötter på landsbygden. Den är förutsättningen för stadens existens. Lite hårdraget: Utan Vitå, inget Luleå.
Många råvaror kommer från landet. Det sägs att 90 procent av Sveriges yta används för att försörja stockholmarna med allt från potatis till elektricitet. Beroendet är alltså ömsesidigt; Staden behöver landsbygden lika mycket som landsbygden behöver staden.
Själv delar jag erfarenhet med många som vuxit upp i spenaten. Först gick de små bondgårdarna omkull, sen stängde livsmedelsbutiken och byaskolan. Klasskamrater som bodde i periferin tvingades busskumpa flera timmar om dan, sex dar i veckan. På den tiden verkade alla acceptera att affärer och småskolor inte bär sig på vischan.
I dag vill landsbygden vara med i matchen, tillväxt ska inte bara ske i städerna. Med ett bensinpris som närmar sig 20 kronor, är det lätt att förstå landsbygdens vanmakt. Många av tidens uppror startar på landet som en frustration över allt från bensinskatt och vedspisbyråkrati till myndighetstjafs och försämringar i välfärden.
Men skolfajten har innehållit många övertoner när den ackumulerade besvikelsen jäst över. Dessvärre har den yttrat sig i en svårsmält samtalston som gått över gränsen, något som fått Luleås skolchef att lämna Facebook. De otyglade flödena med okväden och oförskämdheter har varit beklämmande – inte minst eftersom skolchefen och hennes förvaltning utfört det jobb som politiken beställt.
Man kan också ifrågasätta att kyrkans apostlar gav sig in i hetluften för att välsigna landsbygdens missmod med böner för Vitåskolan. Hur behjärtansvärt det än kan verka, riskerar ett dylikt agerande att spä på föraktet mot tjänstemän och politiker – när demokratin inte gör som vi vill.
Å andra sidan: Det är uppenbart att ena parten inte tycker att skolfrågan processats enligt skolboken. Det sägs att kommunens representanter inte varit inkännande nog, att demokratin missbrukats för att sätta byborna på plats.
Det kvardröjande missnöjet visar att skolkonflikten bär på mycket sprängkraft. Dynamit som kan skapa mer politisk oreda i kommunen.
I valet backade Socialdemokraterna kraftigt i Jämtön-Vitå; Röstetalet minskade från drygt 50 procent till 33. Därför ligger det i rimlighetens riktning att en namninsamling skulle cementera missnöjet i byarna. Just därför kan kommunfullmäktige föregå insamlingen och besluta om en rådgivande folkomröstning.
Ett stort aber är att folkomröstningar sällan blir bra eftersom valresultat kan tolkas så olika beroende på hur frågeställningarna formuleras och om valdeltagandet är högt eller lågt. En annan osäkerhetsfaktor är risken för ensidighet – att väljare bara ser sin egen blomma, inte hela buketten.
På senare år har kommuner folkomröstat om allt ifrån trängselskatt och utbyggnad av vindkraft till badhus och skolans organisation. Vid enstaka tillfällen har valdeltagandet varit högt, men ligger ofta plus minus 50 procent. Ibland katastrofalt lågt under 20.
Hur ska vi i Luleå exempelvis bedöma utfallet om ett av alternativen får 60 procent av rösterna om valdeltagandet bara når 30 procent?
Striden är långt ifrån avgjord. Det är inte ens troligt att sista ordet är sagt med en folkomröstning.
Fortsättning följer.