Våren är kommen och ett säkert tecken på det är att Luleå får ett nytt gäng romska tiggare som tar upp konkurrensen med de som orkat övervintra utanför Ica-butiker och systembolag.
De slår sig ner på och kring Storgatan och jag noterar lite i förbifarten att de är fler i år.
Jag skriver "i förbifarten", för att det även där har hänt något. Förr noterade jag inte tiggare "i förbifarten". De berörde mig verkligen.
Det har inte gått särskilt många år sedan jag första gången såg en tiggare i Sverige. Det var på Drottninggatan i Stockholm och jag kan ännu minnas den märkliga känslan som närmast går att beskriva som en chock. Jag vet att jag skrev ett Facebookinlägg om det där jag ärligt ville rådfråga mina FB-vänner hur fasen man ska bete sig.
Så orimlig var tanken på en tiggare mitt på en shoppinggata i Sverige.
Snabbt blev tiggarna på Drottninggatan så många att de började söka sig vidare. Det tog ett par år innan de kom till Luleå och numera finns de på de flesta orter i Norrbotten.
Jag har intervjuat några och skrivit om ännu fler. Och till en början gav jag pengar. Såg till och med till att ha lite tjugor redo när jag gav mig ut på stan eller till den lokala Ica-butiken.
En dag skänkte jag inte längre. Och har faktiskt inte gjort sedan dess. Jag har försökt att formulera det ställningstagandet för mig själv och landat i en blandning av en allmän uppgivenhet, att man cementerar ett oacceptabelt tillstånd, till den mindre smickrande slutsatsen att ju mer vi skänker desto fler tiggare kommer (ungefär som om orättvisan skulle försvinna bara vi slapp se den).
Men jag har alltid hälsat. Det gör jag fortfarande varje gång jag går på mitt lilla Ica, eftersom det är samma kvinna som sitter där. Jag hälsar för att visa att jag ser henne och hoppas att det åtminstone ger henne något.
Men så gick jag förbi tre helt nya ansikten på Storgatan och valde – ja, valde – att inte bemöta deras hälsning.
Jag vet att jag flummar i väg lite nu, men jag tänkte faktiskt på Petrus och hur han innan tuppen gal hade förnekat Jesus tre gånger. Jag såg en lite långsökt symbolik där – hur som helst kände jag en obehaglig skam.
Jag insåg att jag blivit en sämre människa.
På några år har jag alltså förvandlats från en person som blev både upprörd och ledsen till att inte känna särskilt mycket längre.
Nu tror jag inte att jag är speciell på något sätt. Jag tror att jag reagerar fullt mänskligt. Ser vi bara det otänkbara nog många gånger så blir det till slut ett normaltillstånd.
De sitter där och hälsar och blir allt mer betraktade som något som tillhör stadens inredning – inte för vad de är: människor som du och jag.
Vi får inte sluta se dessa fattiga stackare. Därför borde vi alla se SVT:s dokumentärserie "Vi kallas tiggare", där Alexandra Pascalidou följt dessa människor i ett helt år. Det är ett fantastiskt initiativ, där tiggarnas historier är det centrala och där vi får komma närmare dessa människor än kanske någonsin tidigare.
– I det här programmet kommer inga facit, inga faktarutor, inga förklaringsmodeller ”så här måste du tänka” och det kommer absolut inga pekpinnar. Slutsatserna får tittarna själva dra och jag tror att de kommer att känna att de blivit betydligt rikare och friare efter de sett den här serien, säger Pascalidou.
Jag hoppas bara att vi fortfarande är mottagliga. Att vi inte hunnit bli alltför förhärdade.
Förhärdad. Detta vidriga ord.