Från Irländska sjön piskar en idiotvind med iskallt regn in i viken mellan Nordirland och Irland. Vätan tränger genom den vindtäta jackan, golfhandsken är sur som en disktrasa, golfklubban känns som ett klappträ. Desperat muttrar jag förbannelser över the bloody weather.
Då händer det! Vinden mojnar och en åtrådd februarisol armbågar sig fram mellan molnen. De solbelysta gränsbergen, Mourne Mountains, tittar förundrat ner på våra miserabla puttar.
Golfbanan ligger ett par hundra yards in i Nordirland, där gröna brittiska kullar böljar vänligt åt alla håll. Gränsen till Irland korsas av 250 småvägar – fler gränspassager än i resten av EU. Men ingen har tänkt tanken färdig hur gränsen ska fungera och skötas.
Dilemmat ältas ständigt och impregnerar öbornas liv. Mina golfkamrater är bloody bored and confused. Jävligt uttråkade och förvirrade. Men också oroliga och rädda. Gränsen kan bli ett lömskt gehenna, som drabbar både brexitörer och den majoritet på ön som gillar EU.
Röran i brittiska parlamentet är totalt oförutsägbar och allt kan hända de närmaste veckorna. Men så här fem i tolv finns ingen bestående lösning, bara nödkompromissen backstop.
Eftersom britterna inte vill vara med i tullunionen, blir riksgränsen Irland-Nordirland i praktiken EU-gräns; Irland ska skydda den inre marknaden, Storbritannien ska stoppa hött som mött från att ta sig in i landet. Konsekvensen kan bli en patrullerad, hård gräns.
”Bygger dom upp gränsstationer attackerar vi på natten och slår sönder eller spränger dom”, säger en av mina medspelare med övertygelsens darr på rösten, när vi klämmer en löddrig Guinness efter rundan. No bloody border.
Det är en ödets ironi att den gröna ön kan bli skådeplats för våld och gränsförtryck samtidigt som Europa planerar för 30-årsminnet av Berlinmurens fall.
Öborna känner gränsens ombytliga lynne. Före fredsavtalet 1998 var den bevakade gränsen synonym med osämja, konflikter och dödligt våld. Efter 1998 har den obevakade gränsen blivit symbol för försoning, förening och fred.
35 000 pendlar över den varje dag och tar den fria rörligheten för given. Åker till jobb och vänner på båda sidor av gränsen, spelar golf och går på gym i ena landet, handlar på Tesco i det andra. Ibland vinglar de över gränsen, glada i hatten, efter ett par öl eller Bloody Mary på puben.
Gränsfrågan är så bräcklig att Irlands näringsminister uppmanat alla företag – vare sig de är byggfirmor, skönhetssalonger, bagerier eller multinationella läkemedelsföretag – att räkna med allvarliga störningar i handelsutbytet och säkra sina leverantörskedjor.
För säkerhets skull har den irländska regeringen också förberett nödlån till företag som drabbas särskilt hårt. Därtill varnar olyckskorparna att brexit kommer att ödelägga det irländska jordbruket. Stämningen är paranoid.
Också för nordirländarna står mycket på spel. Misslyckas EU och Storbritannien att komma överens, riskerar Nordirland att bli en schizofren halvkoloni som hunsas av både London och Bryssel – särskilt som landsdelen sedan länge står utan provinsregering.
Samtidigt blir brexit en knuff i den laddade frågan om ett enat Irland. Separatisterna mullrar och allt fler vill ha ett fördjupat samarbete mellan länderna – och det på goda grunder: På punkt efter punkt efter punkt har Irland och Nordirland så många fler likheter än olikheter.
Inte bara the bloody weather.