I veckan träffades en brokig samling människor vid Odenplan i centrala Stockholm.
Det spelades ursprungsmusik, dansades och var glatt.
De flesta som kommit till festen kände inte ens varandra, de hade egentligen bara en sak gemensamt – de delade samma ursprung men levde nu frivilligt eller påtvingat i exil.
Om detta hade varit somalier, irakier eller någon annan folkgrupp som kommit till Sverige hade några av oss fnyst och sagt att det är så där det blir, de vill inte integreras, de vill vara för sig själva, de vill inte ta till sig svensk kultur och allt det där som sagts till leda i några årtionden.
Men nu var det inte somalier som samlades i en hyrd lokal vid Odenplan.
Det var norrbottningar.
Musikern Peter Karlssons idé om en Norrbottenfest blev en succé. Hans tanke om att inflyttade norrbottningar i huvudstaden gärna ville träffa andra inflyttade norrbottningar för att prata jakt, fiske, ishockey eller vad som helst visade sig stämma till punkt och pricka.
Kirunabon som nu bor i Gubbängen fick träffa tjejerna från Gunnarsbyn som nu bor i Bålsta och Järfälla. Hon från Kalix som nu bor i Solberga träffade lulekillen som nu bor i Bagarmossen.
Mitt i denna spretiga skara människor fanns något som är svårt att ta på men som ändå är så starkt.
Samhörighet.
Denna kraft är så stark att NSD:s bevakning från evenemanget (som faktiskt bara var en pyttekort text och några bilder) blev en av veckans mest lästa artiklar på nsd.se.
Och vad säger det oss?
Jo, att vi människor inte är så jäkla olika när allt kommer omkring.
Jag tror att den norrbottning som i unga år lämnade familj och hem för en ny tillvaro i den stora staden faktiskt har en hel del gemensamt med den ensamkommande flyktingpojken från Irak.
Det är en liknande känsla av rotlöshet. Samma behov av ett sammanhang. En längtan efter tillhörighet och gemenskap.
Jag tror att det även är den stora anledningen till att norrbottningar vallfärdar till Hovet varje gång Luleå Hockey spelar där. Det är inte i första hand det brinnande hockeyintresset som lockar och pockar. Det är för att träffa andra norrbottningar, just för att känna denna känsla av gemenskap.
För vad gör de svenskar som bosätter sig i Spanien? Jo, de bosätter sig gärna med andra svenskar och handlar på den svenska affären och blir alldeles till sig när det är dags för små grodorna runt midsommarstången vid poolen.
Och då inställer sig den stora frågan: Är detta verkligen något problem?
Nej, det tycker jag inte.
Det är inte somaliers vilja att umgås med somalier som är ett bekymmer. Sånt måste vi svenskar ha förståelse för, det behovet är djupt mänskligt.
En bra integration behöver inte nödvändigtvis betyda att vi till varje pris måste umgås över kulturgränser – även om det är både kul och berikande.
En bra integration är i stället att det inte spelar någon roll om du heter Mohammed eller Mårten när arbetsgivaren ska bestämma vem som ska få ett jobb, eller en hyresvärd väljer vem som ska få en lägenhet.
En dålig integration är när människor hamnar helt utanför samhället.
Men är däremot något helt annat än viljan och behovet att känna gemenskap i sin kultur och sitt ursprung.