Journalister försöker belysa och jag är glad över det, för den där veckan lämnar mig ingen ro. Jag kan personligen inte skylla på ädla yrkesmässiga syften, i synnerhet nu när jag inte längre sitter vid en nyhetsdesk. Jag vill bara veta och försöka förstå. Kanske lära mig något om människan och kommunstyre.
Men det finns förstås en rejäl portion nyfikenhet med i bilden också – simpelt kanske, jag lär dock inte vara den enda.
Vad hände egentligen? Hur ser kopplingarna ut? Finns det oegentligheter som bör belysas än mer?
Och mitt i allt ihop förbannar jag min inlevelseförmåga, eftersom jag nästan blir illamående vid tanken på hur dåligt de direkt inblandade förmodligen mår. Jag erkänner att jag de senaste veckorna somnat i någon slags primitiv lättnad över att inte behöva vakna som avskedad kommundirektör, kultur- och fritidschef som inte fått med sig sina medarbetare, eller kommunalråd i personlig kris. Solklart är att både Luleås kommunledning och socialdemokraterna har ett hästjobb framför sig nu. Först och främst ägna sig åt självrannsakan som utvecklingen kan ta avstamp i. Fylla igen sprickorna till något stabilt och bärande som kan fortsätta att utveckla Norrbottens residensstad, en viktig motor för alla kommuner i länet. Jag önskar lycka till och välgångsönskningen hoppas jag alla ställer upp på, även om vi kanske inte är bäst i världen på ryggdunkningar till de i ledande och därmed utsatta positioner.
Generellt gillar jag oftast uppmuntran bättre än sparkar, i vilken riktning de än går. Samtidigt inser jag att sparkarna uppåt (som vi verkar ha en naturlig fallenhet för här i norr) fyller en funktion. Utan dem skulle förmodligen fartblindheten bli än värre.
Det är inte så många av oss som varit höga chefer. Men de flesta kan relatera till bilkörning. Du har kört länge på E4:an i legitima 110 km i timmen. Och så svänger du av på 70-vägen för att komma till din destination. 70 kilometer i timmen känns plötsligt som om du kryper fram. Hade bara kroppen bestämt, kanske till och med i samarbete med hjärnan – men utan hastighetsskyltarna – hade du fortsatt i samma tempo som tidigare. Du är fartblind. Att en kommundirektör tycker det är naturligt att med eget mandat anlita en konsult som får 30.000 kr för ett par träffar i månaden, kan jag inte tolka som något annat än som grav fartblindhet. Omdömet suddas ut i någon slags chefsberusning. Kanske verkar 30.000 kr futtigt i jämförelse med de mångmiljonbelopp en kommundirektör annars bollar med. Den berusningen är dock inte ok när man jobbar i offentlig sektor för skattebetalarnas pengar, där pengar inte bara har ett faktiskt värde utan även ett symbolvärde.
Det är nog uppenbart även för de direkt berörda i backspegeln. Men under färden, i farten, då händer det ständigt att speglarna som ger perspektiv glöms bort. Och det gäller sanna mina ord inte bara i Luleå. Det är en möjlig förklaring. Inte en ursäkt. Vi har knappast sett de sista rubrikerna i Luleå-härvan än på ett tag. Jag måste tro på att lärdomar kan vinnas ur en tråkig situation. Vågar vi hoppas på en kollektivt förhöjd medvetenhet kring risken för fartblindhet i samtligas Sveriges kommunledningar? Medvetenhet är bra. Den brukar hålla i sig ett tag i alla fall.