Det är nu vi förvirrade och skrämda ska gå vidare efter terrordåden i Paris. Vi fungerar så för att vi måste. Vi hittar alla våra egna sätt och jag vill inte påstå att det ena är bättre än det andra.
Personligen får jag ofta när så här fruktansvärda saker händer en stor kunskapstörst. Jag vill lära mig, förstå bakgrunder och sammanhang och att allt som sker ofta har trådar bak i historien som jag vill nysta i. Jag läser, läser och läser – och ju mer jag lär mig desto mer förfasas jag över hur cyniskt allt hänger ihop.
Samtidigt denna rädsla: Var befinner vi oss? Vart är vi på väg? Väntar ett nytt storkrig nu? Flera terrordåd? Nytt kaos att plocka framtida terrorister ur? Vilken värld lämnas över till våra små barn?
Så långt sviterna efter terrorn i Paris.
Om vi ska hitta något positivt i denna svårgreppbart vidriga händelse är det hur parisborna valde att hantera sin rädsla. Blodet hade inte ens torkat och myndigheterna uppmanade människor att stanna hemma. Men många valde i det läget att göra precis tvärtom. Gatorna fylldes med människor och signalen var lika tydlig som stark:
Ni kan skrämma oss – men ni kan aldrig få oss att sluta leva våra liv.
Det gör mig varm i själen och det är något jag tycker vi ska dra lärdom av.
För det finns en annan terror som pågår. Inte i Paris, eller i Libanon (nej, låt oss inte glömma det terrordådet). Utan i vårt eget land och i vårt eget län.
I helgen klottrades en restaurang i Luleå ner med hakkors. Vi kan se det som en enskild handling – eller som en del av ett sammanhang.
I flera månader har flyktingförläggningar i Sverige bränts ner.
Vid Luleå tågstation står en anonym man och på ett suggestivt hotfullt sätt filmar de personer som ställt sig där för att hjälpa de flyktingar som kommer med tåg. Varför gör han det? Vad ska den filmen användas till?
Terror kan se ut på många sätt men syftet är detsamma: att skapa rädsla och få oss att sluta vara de människor som vi egentligen är.
Det värsta är att denna rädsla så sakteliga är på väg att få så stora konsekvenser att den förändrar oss och vårt samhälle.
I dag hemlighålls placeringar av flyktingförläggningar. Kyrkor vill inte berätta om hur de hjälper EU-migranter. Vi låter några få personer med psykisk och fysisk terror styra våra handlingar.
För några veckor sedan satt jag själv vid ett frukostbord i en villa i Överkalix och intervjuade två mammor. De hade bildat en grupp som en motvikt till de dödshot som riktats mot flyktingarna och planerade en kärleksfull motaktion. Kvinnorna vågade inte framträda med sina namn.
– Överkalix är litet. Här vet alla vilka mina barn är, sa en av kvinnorna.
Ännu en god kraft som tystnat eller valt att gömma sig – och utan att vi riktigt tänkt på det har hatet och terrorn stulit ännu en tum av våra liv.
Det är kort sagt fullständigt åt helvete och det börjar bli hög tid att stå upp mot det här. Med kraft.
Vi måste se helheten och inse vad det här får för betydelse i slutändan.
På sätt och vis är IS och de fascistiska/nazistiska krafter som sprider hatet och rädslan här hemma kusiner.
Våra terrorister ska inte få skrämma oss till tystnad och lydnad – lika lite som IS-terroristerna får lyckas i Paris eller någon annanstans.
För då har de redan vunnit.