Jag tycker bilden är rätt hjärtskärande.
Den från i tisdags, när elever och föräldrar stod hand i hand runt den nedläggningshotade Svartöstadsskolan och gav den en stor gemensam kram. I ett försöka rädda den.
De är inte ensamma.
I ett debattinlägg i NSD den 15 oktober sågar föräldrar från totalt åtta skolor tjänstemannaförslaget, medborgardialogerna och bemötandet från politikerna. Det är inget vidare bra betyg när Luleå kommun nu genomför en av de större ommöbleringarna av skolstrukturen någonsin.
Nedläggning av skolor i glesbygd är vardagsmat. På ett sätt är det logiskt att färre elever gör det svårare att bedriva undervisning. Men att lägga ned ett högstadium på exempelvis Hertsön eller Tuna som har fler invånare än hela Jokkmokks kommun måste jag erkänna var en rätt ny tanke för mig.
När man lyssnar till argumenten bakom hela den här skolkarusellen tornar lärarbristen upp sig som det stora hotet. Det har vi hört länge. Och en skola utan lärare? Ja, det förstår ju vem som helst är en omöjlig ekvation. Många lärare med breda behörigheter tackar snart för sig (en tredjedel av lärarkåren i Luleå inom tio år), samtidigt som för få utbildar sig till lärare. Men borde inte de problemen gå att hantera utan att klappa igen skolor i en stad som växer?
En klurig faktor som jag förstår det är lärarlegitimationerna som infördes 2011. Att tro att en av de största skolreformerna i svensk historia inte skulle ha någon påverkan, positiv som negativ, på Luleås skolor vore naivt.
Tanken med hela reformen har varit att få en kvalitetsstämpel på lärarna, samt höja lönerna och statusen. De två sistnämnda går det sådär med. Och reformen fick en blytung start med bland annat långa handläggningstider av ansökningar om legitimation. Den ställer också stora krav på skolväsendet när det gäller att få ihop anställningarna. Samtidigt som den sjösattes gick grundskollärare ut utbildningar där de blev väldigt specialiserade på få ämnen – mot för som det var tidigare: en bredare utbildning. En lärare kanske bara får undervisa och ge betyg i ett av sina ämnen, säg svenska, men inte i det andra ämnet, säg konflikthantering – för det behövs inte på den skolan.
Kontentan: det verkar bli svårare för små skolor att få ihop pusslet. I glesbygd såväl som i städer.
Jag vet inte om det var någon politikers eller tjänstemans, lärare eller elevs vilja från början. Men där står vi i alla fall nu.
Sedan kan det naturligtvis finnas ekonomiska motiv att lägga ned skolor i Luleå. Men det påståendet har tidigare tillbakavisats.
Inte nog med den röran. Läraryrket befinner sig i en svacka. Enligt uppgifter från Lärarförbundet visar den senaste dystra prognosen att 80 000 lärare saknas 2025. I dagens NSD kan vi läsa om läraren Lina Stoltz som i princip föll av stolen av förvåning när rektorn erbjöd henne lönen. Hon lämnar nu yrket efter 15 år.
När Lärarförbundet utsåg Luleå till den tredje bästa skolkommunen i Sverige så sent som förra veckan fick de samtidigt bakläxa på just lönerna. De hade halkat ner från plats 91 (2014) till plats 157 (2015), av 290 kommuner.
”Det krävs extra ordinära åtgärder från staten för att rädda det här”, säger universitetslektorn Anna Vikström som har hand om lärarutbildningarna på LTU till mig när vi pratar om situationen. Hon nämner till exempel att förra året utexaminerades totalt typ sex kemilärare – i hela Sverige.
Det är ju inte klokt.
Tänker på Svartöstadsborna som vill få politikerna att tänka om.
Frågan är hur långt deras gigantiska gruppkram räcker i den här skolkrisen?