Historien skrivs just nu

Det är troligt att det vi ser just nu blir en del av vår historia. Så vad kommer sägas om oss om drygt 20 år – om vad som hände vid världens fredligaste gräns hösten 2015?

GRÄNS ELLER GRÄNSLÖST. Det är frågan vid gränsen mellan Haparanda och Torneå. Klart är att flyktingar och hjälparbetare hyser inga gränser mellan varandra. Här vilar flyktingen Rowan Arafat från Irak ut i Torneås diakon Aila Ulinäräs famn.

GRÄNS ELLER GRÄNSLÖST. Det är frågan vid gränsen mellan Haparanda och Torneå. Klart är att flyktingar och hjälparbetare hyser inga gränser mellan varandra. Här vilar flyktingen Rowan Arafat från Irak ut i Torneås diakon Aila Ulinäräs famn.

Foto: Linda Danhall

Nyhetskrönika2015-09-25 06:00

I veckan låg jag nerbäddad med feber i soffan. Då blir det en del TV. Man letar runt och hittar ett guldkorn här och ett guldkorn där.

Som en dokumentär på SVT Play om Berlinmuren.

Jag var 19 år då muren revs och alldeles för ung och historielös för att förstå det enorma i det som skedde. Jag tyckte nog mest att det var fränt att muren hackades i bitar, att folk tog sig en souvenir och att Stasis arkiv öppnades. För att inte tala om att Roger Waters från Pink Floyd satte upp ”The Wall” på Potsdamer Platz inför en halv miljon åskådare.

Men jag visste inte mycket om varför muren byggdes, vilka människoöden den skapade och vilka hjälteinsatser som pågick där år efter år för att på det ena otroliga sättet efter det andra hitta sätt att ta sig förbi de allt mer effektiva hinder som DDR-regimen tog till för att hålla sin egen befolkning på plats.

Att så här långt efteråt få bättra på de historiska kunskaperna var en stark upplevelse. Att få höra nygjorda intervjuer med de som en gång riskerade livet, eller riktade ett vapen mot de som flydde, var dessutom ännu en påminnelse om vad vi människor är beredda att göra för att nå friheten.

De senaste veckorna har länets nyheter dominerats av vad som har utspelats vid en helt annan gräns – den mellan Haparanda och Torneå, som även kallats för världens fredligaste.

Och även om detta gränsdrama är av en helt annan dignitet och karaktär är jag övertygad om att det också kommer att gå till historien. Den flyktingkaravan som gått från Luleå till Haparanda är nämligen ett stycke nutidshistoria som utspelar sig framför våra ögon. Det är en unik och omskakande händelse, som faktiskt mestadels har gjort mig sorgsen.

För historien kommer en dag även att titta tillbaka på detta och ställa frågor.

Vad gjorde vi? Kan vi med stolthet titta tillbaka på vad som hände den där hösten 2015?

Nej, risken är att den här tiden blir ihågkommen för helt andra saker. När dokumentären görs kommer den förmodligen berätta om den (o)mänskliga mur som bildades på den finska sidan, där personer ställde sig i armkrok för att rent fysiskt hindra de människor som kommit för att söka asyl.

Det kommer att handla om flyktingar som av någon anledning hade hört att Finland var ett land att fly till, men som möttes av människor som föraktfullt filmade dem med sina mobiltelefoner och höll upp plakat där det stod ”ISIS go home!”.

Jag läser i NSD hur sjukhusprästen Kommo Sulila säger att han tyngs av sorg och att den fria gränsen är ockuperad. En kvinna säger att hon skäms över att vara finländare.

Andra har redan gjort kopplingen före mig, att det faktiskt var över samma gräns som 100 000 finländare själva tvingades fly från krig för inte alls så länge sedan – men det tåls ändå att nämnas igen.

Men vi kommer också få höra om andra människor. Till exempel min vän Lena Edenbrink som kastade sig ut i den mörka och regniga kvällen för att hjälpa till när hon hörde att en mängd flyktingar hade vänt tillbaka när de inte kände sig välkomna i Finland.

Hösten 2015 ställdes vi inför val när verkligheten kom väldigt nära.

Några av oss bredde mackor och sträckte ut en hjälpande hand.

Andra valde att använda sin mänskliga kropp till att bilda en mur.

Här kan ni hitta SVT:s dokumentär om Berlinmuren.

Kort från veckan

I många år har Köpmantorget varit Luleås...rö...eh, baksida. En plats där det inte varit särskilt trevligt att vara. En klaustrofobisk öststatskänsla och ett slöseri med en plats som skulle kunna vara något helt annat.

Kanske är det äntligen dags nu. I morgon invigs det nya torget och även om jag är i grunden skeptisk ska jag med spänning se vad som har gjorts och hur folket tar emot det.

För är det något Luleå centrum är i skriande behov av så är det naturliga mötesplatser.

Men något säger mig att den enda möjlgiheten att verkligen få liv i det bortglömda torget är att få bort den byggnad som inhyser SEB, vilket skulle få torget att gå ihop med gågatan – så som det naturligtvis borde vara.

Häromdagen skulle jag göra en liten betalning via mobilbanksappen. Det var inte så enkelt som jag trodde. ”Vill du lägga till ny mottagare krävs ökad användning av bank-id”. Helt oteknisk är jag ju inte, så jag lyckades faktiskt ta mig dit, och göra en ansökan. Men då krävdes en engångskod. Och någon sådan hade jag ju inte. Förmodligen har jag haft en, för kanske ett år sedan. Men hur ska man kunna hålla reda på allt? Hur många koder och lösenord klarar vi att bära med oss i detta digitala helvete innan hårddisken till sist brakar ihop?

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!