I veckan låg jag nerbäddad med feber i soffan. Då blir det en del TV. Man letar runt och hittar ett guldkorn här och ett guldkorn där.
Som en dokumentär på SVT Play om Berlinmuren.
Jag var 19 år då muren revs och alldeles för ung och historielös för att förstå det enorma i det som skedde. Jag tyckte nog mest att det var fränt att muren hackades i bitar, att folk tog sig en souvenir och att Stasis arkiv öppnades. För att inte tala om att Roger Waters från Pink Floyd satte upp ”The Wall” på Potsdamer Platz inför en halv miljon åskådare.
Men jag visste inte mycket om varför muren byggdes, vilka människoöden den skapade och vilka hjälteinsatser som pågick där år efter år för att på det ena otroliga sättet efter det andra hitta sätt att ta sig förbi de allt mer effektiva hinder som DDR-regimen tog till för att hålla sin egen befolkning på plats.
Att så här långt efteråt få bättra på de historiska kunskaperna var en stark upplevelse. Att få höra nygjorda intervjuer med de som en gång riskerade livet, eller riktade ett vapen mot de som flydde, var dessutom ännu en påminnelse om vad vi människor är beredda att göra för att nå friheten.
De senaste veckorna har länets nyheter dominerats av vad som har utspelats vid en helt annan gräns – den mellan Haparanda och Torneå, som även kallats för världens fredligaste.
Och även om detta gränsdrama är av en helt annan dignitet och karaktär är jag övertygad om att det också kommer att gå till historien. Den flyktingkaravan som gått från Luleå till Haparanda är nämligen ett stycke nutidshistoria som utspelar sig framför våra ögon. Det är en unik och omskakande händelse, som faktiskt mestadels har gjort mig sorgsen.
För historien kommer en dag även att titta tillbaka på detta och ställa frågor.
Vad gjorde vi? Kan vi med stolthet titta tillbaka på vad som hände den där hösten 2015?
Nej, risken är att den här tiden blir ihågkommen för helt andra saker. När dokumentären görs kommer den förmodligen berätta om den (o)mänskliga mur som bildades på den finska sidan, där personer ställde sig i armkrok för att rent fysiskt hindra de människor som kommit för att söka asyl.
Det kommer att handla om flyktingar som av någon anledning hade hört att Finland var ett land att fly till, men som möttes av människor som föraktfullt filmade dem med sina mobiltelefoner och höll upp plakat där det stod ”ISIS go home!”.
Jag läser i NSD hur sjukhusprästen Kommo Sulila säger att han tyngs av sorg och att den fria gränsen är ockuperad. En kvinna säger att hon skäms över att vara finländare.
Andra har redan gjort kopplingen före mig, att det faktiskt var över samma gräns som 100 000 finländare själva tvingades fly från krig för inte alls så länge sedan – men det tåls ändå att nämnas igen.
Men vi kommer också få höra om andra människor. Till exempel min vän Lena Edenbrink som kastade sig ut i den mörka och regniga kvällen för att hjälpa till när hon hörde att en mängd flyktingar hade vänt tillbaka när de inte kände sig välkomna i Finland.
Hösten 2015 ställdes vi inför val när verkligheten kom väldigt nära.
Några av oss bredde mackor och sträckte ut en hjälpande hand.
Andra valde att använda sin mänskliga kropp till att bilda en mur.