Bara Kent Ögren vet vad han innerst inne tänker och känner när han slår sig ner framför pressuppbådet i landstingshuset för att meddela att hans 27 år som yrkespolitiker är över.
Han säger att han alltid har respekterat påhopp från opposition, media och allmänhet, men att det "kändes fördjävligt" att han till sist sänktes av sina egna.
Ändå uppträder han lugnt och samlat, lägger strukturerat ut texten och väljer att uttrycka sig ganska försiktigt vid de tillfällen där han hade kunnat vara tämligen skoningslös mot de som han säger stack kniven i honom.
Så meddelar han sitt beslut och i samma sekund går en epok i graven.
En epok som knappast varit lugn och konfliktfri.
Får så är det. Ingen politiker i Norrbotten väcker sådana känslor som Kent Ögren.
Och när jag tänker efter har det nog alltid varit så.
Jag minns när jag själv började som allmänreporter på NSD 1992. Vid den tiden var Ögren ett ungt kommunalråd i Jokkmokk och det gick knappt en vecka mellan gångerna som NSD publicerade artiklar med rubriker av typen "Nytt bråk i Jokkmokk".
Chefredaktören gav mig då ett uppdrag, att åka upp till Jokkmokk och med utifrånperspektiv försöka skildra vad som egentligen hände där i kommunhuset.
Vad jag fann var intriger, besvikna människor som kände sig överkörda och två män som ganska skoningslöst körde sitt eget race: Ögren och kommunchefen Claes Markusson.
Ungefär så har det fortsatt. Ögren har inte varit nyansernas mästare. Inte heller en politiker som prioriterat nätverkande och relationer. Där Ögren varit har det varit turbulens, han har alltid varit beundrad – men förmodligen avskytts av ungefär lika många.
Oberörda har vi sällan varit.
Under presskonferensen är det framför allt två saker som jag fastnar för.
Det ena är när han berättar om sin äldsta dotter, som lämnade politiken och att han förstår att inte unga vill ge sig in i en värld som han beskriver som allt hårdare och smutsigare.
Där rämnar fasaden en aning och han visar en sorg och en bitterhet som egentligen inte är konstig, snarare mänsklig.
Det andra är när min kollega Jessica Rosengren frågar vad han vill göra nu.
Ögren ser tomt fram och säger:
– Jag vet inte.
Det är nästan lite sorgligt.
Han är 59 år och lär inte lida någon ekonomisk nöd. Han hade kunnat svara att han har en del drömmar han vill uppfylla, sånt han tidigare inte haft tid med. En lång resa, eller ett projekt med en stuga. Vad som helst.
Men politiken är och har varit Kent Ögrens liv – en värld han nästan föddes in i.
Jag tror att hans livsluft har varit striden och att våga stå upp för det han tycker är rätt, även när det inte är populärt.
Efter presskonferensen pratade jag kort med moderaten Mattias Karlsson, Ögrens antagonist. De två har haft otaliga dueller med hårda ord, men när Ögren nu lämnar, sänkt av sina egna, ville Karlsson bara ge beröm.
– När Ögren nått politisk framgång har han alltid velat dela det med andra. När han däremot nått motgång har han alltid burit den själv. Det gör honom till en stor politiker. En av de skickligaste jag har träffat. Man kan säga att han offrade sig för partiet.
Offret lämnar nu scenen – med partinålen i kavajslaget och kniven i ryggen – och man kan nästan höra honom viska:
– Även du, min Niska...