Eftersom åklagare Klara Dahlström i stort sett bygger hela sitt åtal på vittnesuppgifter är det inte för mycket sagt att påstå att den andra dagen blir avgörande för om tingsrätten kommer att fälla de tre åtalade männen eller inte.
Vi fick nämligen höra de tre vittnen som åklagaren hade kallat och jag förstår om advokaterna slickade sig om munnen.
Det var onekligen en märklig trio.
Första vittnet beskrev sig som ADHD-barn ("jag har nog hela alfabetet") som mindes dåligt på grund av lång resa och lite sömn.
Andra vittnet beskrev sig en gammal sprutnarkoman som lider av dåligt minne på grund av en hjärnblödning.
Tredje vittnet mindes i princip ingenting och förklarade det med att hon varit sjuk i över ett år och svimmar vid stressade situationer.
När jag direkt efter rättegången frågade Dahlström om hur hon upplevt rättegången svarade hon att hon hade hoppats att vittnena hade vågat säga mer.
– Av någon anledning upplevde de rädsla för att prata. Jag utesluter inte att de har blivit utsatta för påtryckningar. I så fall är det väldigt allvarligt. Hela rättssystemet bygger på att vittnen har skyldighet att vittna och att där berätta vad man har sett.
Det minst sagt svajiga vittnesmål vi fick höra. Det började faktiskt med att det första vittnet, nyckelvittnet, inte ens dök upp vid uttalad tid. Men efter en stunds drama kom han, men krävde att få vittna om de åtalade lämnade rättssalen.
Nu är det inte säkert att de dåliga minnesbilderna får en avgörande betydelse. Åklagaren kunde i stället peka på vad personerna har sagt i polisförhör och där binds de tre åtalade ganska kraftigt vid gärningen.
Vid slutpläderingen krävde Dahlström ett strängt straff för samtliga, upp emot tre års fängelse, och pekade på en rad försvårande omständigheter:
De hade varit flera mot en. De använde tillhygge. De fortsatte misshandeln efter att offret låg ner. Allt våld riktades mot huvud och överkropp. Våldet (golfklubba i huvudet) var livsfarligt. Överfallet var planerat. Gärningsmännen hade tagit lagen i egna händer genom att straffa en person som redan avtjänat sitt straff.
Hagamannens biträde Marko Tuhkanen gick också hårt fram, sa att han hade svårt att föreställa sig ett fegare angrepp och menade att rätten måste utdela ett hårt straff för att avskräcka andra att göra likadana saker.
Vilket för oss till hela den här rättegångens kärna.
Niklas Lindgren blev brutalt misshandlad på grund av sin historia, för att han är en person som är både avskydd och fruktad.
Ju mer jag lyssnade under rättegången desto mer tänkte jag att Lindgren inte hade en chans. Han var dömd till detta i princip i samma sekund som han satte sin fot i Övertorneå. Och jag kan inte låta bli att undra hur man resonerade när man kom fram till att just Övertorneå var en klok placering, en plats där många kriminella ska försöka återanpassas till samhället. Alla tre åtalade har ett kriminellt förflutet, vilket säkert har spelat en roll. Bland just kriminella brukar våldtäktsmän stå väldigt lågt i rang och det finns nästan en heder i den miljön att ge sådana stryk.
Ett vittne, han som först var huvudmisstänkt men som sedan släpptes, uttryckte det så här:
– Som jag ser det är den enda bra våldtäktsmannen en död våldtäktsman. Det som hände var oundvikligt. Det var bara en tidsfråga innan någon skulle ta lagen i egna händer.
Hagamannen var ett lamm bland vargar.
Under första dagen fick vi bara höra Hagamannens röst. Under andra dagen fick vi inte ens det. Rättegångens huvudperson förblev osynlig.
Och nu återstår frågan vad som ska hända med honom.
Han måste varje dag frukta att bli misshandlad på nytt – detta oavsett om domen som faller fredagen den 13:e blir friande eller fällande.