I nyhetsflödet berättar DN att samma människor som bekämpade kommunismen i forna Östtyskland, nu sluter upp bakom en tysk högerrevolution. Hatet mot enpartisystemet, Stasiövervakningen och den kommunistiska diktaturen ledde till att muren och DDR föll samman. Nu heter syndabockarna Merkel, media och invandring.
Överallt där populister agiterar eller skanderar är projiceringen densamma. Är det inte Merkel så är det Macron, Löfven eller Juncker.
Att många européer förlorat tilliten till EU och liberala statsskick är ställt utom tvivel. Men det är egendomligt att de som tidigare levde bakom järnridån i kommunistiska diktaturer, så lätt faller för populismens frestelser i våra öppna och tillåtande samhällen.
Demokrati är en svår sak, trots att vi tränat på den i över 4 000 år. Populister slår visserligen vakt om den allmänna rösträtten (så länge de själva gynnas av den), men tycker inte att rättsstaten och andra demokratiska fundament är något att luta sig emot.
Vackra ord som yttrandefrihet och avtalsfrihet får inga populister att göra high-five. Och de ogillar självständighet med en öppen, inre marknad och fri rörlighet. Högerpopulisternas GPS är inställd på målet att kvadda EU och rasera Europasamarbetet.
Populismens framväxt, inte minst i de forna kommunistländerna, innebär att EU-projektet utsätts för extremt svåra prövningar. Värre kommer det att bli.
Mitt EU-hjärta måste snart ballongsprängas eftersom det värker av sjukdomsinsikt: Europas gemenskap och framtid utmanas av krafter jag aldrig trodde skulle göra come back.
Som av en händelse kunde vi i veckan ta del av en undersökning som visar att demokratin i Europa försämrats dramatiskt de senaste åren. I forna kommuniststater som Rumänien, Ungern, Bulgarien och Polen handlar det om kräftgång för demokratin.
Att populismen i dessa länder frodas som bakterier i en varm koblaffa är väl känt. Men oavsett vilken sida av den gamla järnridån man befinner sig, tycks alla populister förenas av hallucinationen att – hur naivt det än kan låta – prova nåt nytt.
På 1930-talet ville människor också prova nåt nytt. Det slutade i katastrof; Att EU grundades för att få slut på krigen mellan Europas stater är inget argument som faller populister på läppen.
De demonstrerar hellre sitt förakt för avvikande kulturer och för människor som flyr från helvetet. Hur kan de ha blivit så desorienterade? Man kan befara att det handlar om en välfärdsskada bortom bortskämdhet.
Jag blir mindfucked av att 70 års fred och ökat välstånd fött fram alla dessa egenkära nationalister och populister! Marine Le Pen, Jussi Halla-Aho, Geert Wilders, Luigi Di Maio och Jimmie Åkesson är några av dem som går i täten för vår tids förtätade spänningar.
I Polen har populisten Jaroslaw Kaczynski provat nåt nytt och monterat ner demokratin på nolltid. Skolornas historieböcker skrivs om i nationalistisk anda och samtiden omdefinieras; Solidaritetsledaren Lech Walesa har brådstörtat förvandlats till landsförrädare, skildrar Polenkännaren Peter Johansson i Världspolitikens dagsfrågor.
I Ungern har populisten Viktor Orbán tänjt så hårt på demokratin att det, enligt EU, är ett brott mot rättsstatens principer. Bland annat har ett medieråd bildats för att godtyckligt bötfälla medier som rapporterar ”på fel sätt”.
Att demokratin kan vändas mot sig själv är en av folkstyrets kymiga egenheter. Runt omkring oss finns många sådana exempel. Dessvärre handlar förvirringen inte om någon tillfällig demokratidipp utan om en tilltagande politisk skymning.
Går populisterna fram i valet till Europaparlamentet i maj, kan det bli obehagligt mörkt i Europa.