Vi fick höra hur dåligt 22-åringen mår och alla de mediciner han går på i samband med rättegången. Det var lugnande och ångestdämpande om vart annat och man skulle kunna tänka sig att han därmed skulle ge ett slött och nästan frånvarande intryck.
Men som den gåta 22-åringen är uppträdde han precis tvärtom. Han svarade rappt och nästan trotsigt på de hårda frågorna, gärna med kaxiga motfrågor. Dessutom mindes han tidningsartiklar och utdrag ur förundersökningen i princip utantill, trots att han sagt att han lider av dåligt närminne.
Men gick det bra för honom? Nej, det gjorde det inte.
22-åringen hamnade gång på gång i omöjliga resonemang och motsägelser och när förhören var över satt vi där med en hel hög av besvärande frågor.
Vad hände egentligen med hans säng? Med duschdraperiet? Med hunden? Vad var det grannen såg 22-åringen bära ut från lägenheten? Varför raderade han kort efter mordet samtliga sms till och från Vatchareeya? Varför hördes gälla skrik från hans lägenhet? Varför fanns inget mänskligt dna som styrker den påstådda sexakten? Varför ställde han plötsligt in det roligaste han visste, soft airgun, dagen efter mordet?
Och då har jag inte ens kommit in på de verkligt besvärande frågorna – de som till sist kan fälla 22-åringen: blodet i bagageluckan, likdoften i samma bagageutrymme och tejprullen med Vatchareeya Bangsuans blod på.
Där har 22-åringen själv bara en enda förklaring. Han är utsatt för en djävulsk komplott. Någon eller några har planterat blodet och likdoften. Någon eller några har först hämtat tejprullen ur 22-åringens lägenhet, använt den på Vatchareeyas kropp och sedan smugit tillbaka med den.
Så illa ser det ut just nu.
Samtidigt faller försvarets kort efter efter ett.
- Det vittne som skulle visa att 22-åringen inte kan ljuga på grund av sitt funktionshinder imponerade inte. Tvärtom har vi fått flera bevis på att 22-åringen ljuger.
- Det vittne som skulle visa att Vatchareeya Bangsuan lämnat 22-åringens lägenhet levande var för vag och osäker för att kunna tas på stort allvar.
- Det vittne som skulle visa att benen måste ha placerats i ödehuset efter den 18 maj framstod som meningslöst eftersom han tittade åt helt fel håll.
4 Dessutom raserade polisens spaningschef försvarets hopp om att visa att polisen haft dygnet-runt-spaning på 22-åringen från den 18 maj. Polisen vittnade under ed att han tagit fel på dagar, att de hittade 22-åringen först den 21 maj, efter lunchtid. Skandalöst slarvigt av polisen, naturligtvis, men ändå ett hårt bakslag för försvaret.
Däremot framgick i förhöret med polisen att tränaren/älskaren var polisens huvudspår i över en vecka. De spanade på honom dygnet runt, vilket givetvis har en anledning.
Och där står försvarets sista hopp just nu.
I dag ska tränaren vittna och advokaterna kommer att göra allt för att rätten ska känna att det är en fullt möjlig gärningsman. Så möjlig att det sår tvivel trots blod, likdoft och blodig tejprulle.
Hur det förhöret lyckas kan avgöra hela rättegången.
Avslutningsvis: oavsett om 22-åringen fälls eller inte lär det bli precis som jag befarade redan när förundersökningen släpptes. Allt lär mynna ut i ett trauma, ett oläkt sår. Vi får aldrig veta hur, var eller varför Vatchareeya Bangsuan mördades.