Det var det mest djävulska jag sett. Ursäkta uttrycket. Men den lilla kolonilotten i ett av Jokkmokks bostadsområden såg ut att vara redo att ta över världen när som helst.
Grönkålen, som var i princip lika hög som mig själv, blev jag nästan rädd för. Där fanns grödor jag aldrig sett förut. Ingrid Hellberg, stolt moder till detta verk, hade inte lämnat en millimeter av sin fina, välskötta, prunkande och överfulla kolonilott åt slumpen.
När man är uppvuxen här, i Norrbottens inland, är man inte direkt bortskämd med grönsaker. Kanske därför jag blev så exalterad över det som uppenbarade sig framför mig. Ingrid Hellberg flyttade till Jokkmokk för några år sedan och arbetar i fjällträdgården. Kolonilotten är hennes avkoppling.
Jag frågade om hon inte sålde massor av det här under sommaren? Till turister, affärer, Jokkmokkare och restauranger? Affärsidén kändes rätt given. Ingrid skrattade och sade att hon brukade ge bort en del. Ville vi inte ha lite sallad med oss hem?
Magiska kvinnohänder som kan förvandla sand till guld, tänker jag. Om dem läser jag just nu i boken Kvinnor i väglöst land av Lilian Ryd.
Jag läser om Inga Eriksson, född 1907 och en av de sista generationerna nybyggare, som berättar om hur det var att växa upp på gården vid sjön Sjuvajaur, ett par mil sydväst om Jokkmokk – med 15 kilometer till närmaste landsväg.
Det är fantastisk läsning om ett liv som var för inte så länge sedan.
”Mamma sådde ett särskilt bra land med morötter, kålrötter, rödbetor, palsternackor och rovor. Vi barn fick skrapa rovorna. Och det var så hemskt saftigt och gott. Korna fick och folket fick. Så vi hade allt ta mig rackarna som man verkligt behövde. Annat än vetemjöl, det måste vi köpa, och salt och socker”, berättar Inga Eriksson.
Hon växte upp i något som Ryd liknar vid forntid, trots industrialiseringen i övriga Europa fortsatte människor i inre Lappland ”att i lugn och ro försörja sig på uråldrigt vis med fiske, jakt, fångst och enkelt jordbruk fram till andra världskriget”.
Många av er har säkert mött Inga Eriksson någon gång. Hon var mera känd som Korv-Inga, legendarisk korvförsäljare på vintermarknaden. Hon föddes i ”forntiden”, men dog i ett modernt samhälle. Ett samhälle som gjort sig allt mer beroende av att importera livsmedel.
Trots allt snack om närodlat: Norrbotten har en självförsörjningsgrad på 30 procent, Sverige en på 50 procent.
Därför följer jag utvecklingen av Sven-Erik Buchts livsmedelsstrategi, som verkar få ett brett politiskt stöd, med ett visst intresse. Den har flera syften: att förbättra konkurrensvillkoren för svensk livsmedelsproduktion (så att den faktiskt inte dör ut), öka vår självförsörjningsgrad och skapa fler jobb på landsbygden, bland annat.
Nils-Olov Lindfors på LRF Norrbotten är en av många som har stora förhoppningar på en livsmedelsstrategi. Inte minst i händelse av konflikt. I ett sådant scenario blir det tydligt hur sårbara vi faktiskt är.
”Jag var på en konferens om regional krisberedskap. Om vi skulle bli avspärrade söderut skulle det gapa tomt i diskarna rätt snabbt”, säger han.
Lindfors nämner att just grönsaksodlingar har en outnyttjad potential i Norrbotten. Om politikerna lyckas med livsmedelsstrategin kanske det ges bättre förutsättningar för driftiga människor i glesbygden att ta tillvara på sin förmåga. I den bästa av världar köper vi grönsaker från sådana som Ingrid i framtiden.
Och ja, jag tror fortfarande hon har magiska händer. Men när det kommer till att vi ska bli bättre på att försörja oss själva kanske vi inte ska hoppas för mycket på magi.
Då räcker det kanske med lite sunt bondförnuft.