Till något som är mer greppbart. För när man tittar bakåt finns ju både facit på hur man gjorde och hur man kanske borde ha gjort.
Jag tänkte därför berätta om landsfiskal Erland Ström som var polischef, kronofogde och åklagare i Sveriges största polisdistrikt: Jokkmokks socken. Han började jobba 1923 och fick ett stort uppdrag att ta hand om flyktingar under andra världskriget.
Om honom kan man läsa i boken "Landsfiskalen Erland Ström i Jokkmokk" utgiven i år och skriven av Cristina och Tore Öberg . Kapitlet "Kriget kryper inpå knutarna" beskriver Erland Ströms och hans kollegors hårda arbete med flyktingmottagningar i Jokkmokks fjällvärld.
Hur det i juni 1940 kom 130 flyktingar från Nordnorge via Vaisaluokta eller Tarradalen och hur det totalt kom 3 000 flyktingar till Jokkmokk under krigsåren. Redan innan kriget bröt ut fanns ett civilförsvar, planer för eventuell evakuering av socknens invånare, skyddsrum och föreskrifter om mörkläggning och matransonering.
Vattenfalls byggnader i Suorva, ett samhälle i miniatyr, beskrivs som en flyktingoas mitt i fjällvärlden. I det samiska sommarvistet Vaisaluokta fanns kåtor till flyktingar. I Kvikkjokk fanns en mindre förläggning som sköttes av byborna. I Staloluokta användes STF:s stora torvkåta.
Flyktingar kom från Nordnorge, till fots eller på skidor, de drygt tio milen över fjällen ofta i hård vind, snö eller regn. När de kom fram var de "ofta illa däran".
Det är intressant att läsa om de förutsättningar som rådde vid den tiden. Hur landsfiskalen vandrade 20 mil tur och retur i fjällterräng för att ta sig från Jokkmokk till Sirkasluokta som ligger vid Virihaure nära norska gränsen. Där begravde han två ryska flyktingar som hittats döda i en torvkåta. De två ryssarna hade flytt över gränsen men klarade inte vintern på grund av matbrist och tuffa väderförhållanden.
I november 1944 var landsfiskalen djupt bekymrad. "Om han bara kunnat ana att flyktingvågen skulle få en sådan här omfattning, hade åtgärder vidtagits tidigare”.
Landsfiskalen lyfte telefonluren och beställde ett samtal till länsstyrelsen i Luleå - och landshövding David Hansén. Han begärde, och fick sedan, mer resurser för att klara av situationen. Suorva och Kvikkjokk var svåra att ta sig till i brytningstiden mellan höst och vinter, det behövdes extra folk som kunde "avpatrullera området närmast gränsen".
När kriget var slut fick Erland Ström Haakon VII:s Frihetskors "for store fortjenster av Norges sak".
Allt detta har alltså utspelat sig i våra fjäll. Tusentals flyktingar har fått skydd i ödemarkerna - på de mest otillgängliga platserna.
När jag slår igen boken och landar i nutiden igen känns den här historien som en pärla att ha med sig. Varför? Jo, jag tycker den visar på hur vi en gång i tiden besteg berg, i dubbel bemärkelse, för att hjälpa andra som verkligen behövde det.
På den tiden måste detta varit en stor utmaning. Vi står också inför stora utmaningar år 2015 och det minsta man kan kräva är att vi har en plan. Läste i Svenska dagbladet att endast en tredjedel av kommunerna i Sverige har påbörjat arbetet med handlingsplan mot våldsbejakande extremism. Terrorismforskare varnar för naivitet hos våra politiker.
Vad händer med vår mat om transportsystemet skulle skäras av? Stämmer larmen att det inte skulle dröja lång tid innan kyldiskarna i butikerna gapade tomma?
Flyktingboenden sätts i brand och får motta hot både här och där i Sverige. Analyserna om varför det är så sköljer över oss samtidigt som det knappt ställs någon till svars för det.
Det upprepas hela tiden att vi inte ska vara rädda och det skriver jag under på.
Men är vi tillräckligt förberedda?