Det är en lång tid.
Skandalöst lång, kan man tycka.
Vilket framför allt betyder att inga enskilda personer kan ställas till ansvar för att Fredrik Oskarsson Rantavaara, 21, och hans far Kenneth Oskarsson Rantavaara, 52, rasade 100 meter ner mot en säker död i gruvan i Vitåfors när en vajer plötsligt släppte. Den preskriptionstiden ligger nämligen på fem år. Därför riktar sig detta åtal enbart mot de företag som åklagaren anser har en skuld i olyckan – bland annat LKAB och NCC – och allt företagen riskerar är ett bötesbelopp, en så kallad företagsbot.
Även om beloppen blir mångmiljonbelopp vid en fällande dom var det inte detta som Ylva Reinesund hade hoppats på.
Det har nu gått över fyra år sedan hon för första gången kom upp på NSD. Hon bar på tjocka pärmar under armen och ville prata med en reporter. Av en ren tillfällighet blev det min uppgift att få lyssna på hennes historia.
Jag minns tydligt att Ylva Reinesund då var stridbar. Hon brann för sin kamp som gick ut på att ansvariga skulle ställas till svars och att hennes son och före detta man inte skulle ha dött förgäves.
– Jag tycker är viktigt att det blir så. Det får inte bli så att LKAB blir en gud. Ibland får jag känslan av att det är så, sa Ylva Reinesund till mig den gången.
Vad hon inte kunde veta då var vilken lång och slitsam process som väntade. Man kan säga att hon på ett väldigt smärtsamt sätt fått lära sig hur det är att som anhörig tvingas följa en utredning kring en arbetsplatsolycka med dödlig utgång.
Polisens arbete puttrade på, år efter år efter år, och till slut blev Ylva Reinesund så frustrerad att hon JO-anmälde hela utredningen.
När nu rättegången slutligen blir av har det hänt något med Ylva Reinesund. Alla dessa år har gjort henne desillusionerad, bitter och besviken. En besvikelse som riktar sig både mot polis och åklagare
Hennes tro på rättsväsendet är kraftigt stukad och det är lätt att förstå henne.
Jag tror inte vi hade accepterat dessa enorma utredningstider vid något annat misstänkt brott med dödlig utgång. Men just när det gäller arbetsplatsolyckor är det tydligen okej. Miljöåklagarna i Östersund, som leder dessa utredningar, skyller på resursbrist och att det ofta är väldigt komplicerade fall, där flera separata utredningar ska utföras parallellt.
Men hur ska det kunna vara okej?
Drygt fem år innebär givetvis en uppenbar risk att rättegången blir lidande. Vittnens minnesbilder kan omöjligt vara lika bra efter all denna tid. Dessutom har företagens ledningar ändrats under dessa år.
Men framförallt innebär det att inga enskilda personer sitter på de åtalades bänk. Ingen behöver ta personligt ansvar för att en vajer bara skenade och att en hisskorg störtade 100 meter ner i ett kusligt gruvschakt.
Ylva Reinesund har under dessa år pratat om att hon vill att rättvisa ska skipas och att hon vill ha ett avslut för att kunna gå vidare.
Jag hoppas att denna rättegång trots allt kan fylla den funktionen.