Luleå har sedan 2014 ett samarbete med staden Austin i Texas.
På projektets hemsida läser jag att målet är att generera möten, affärer och samarbeten mellan företag i Luleå och Austin.
Så långt finns det väl inte mycket att anmärka på. Kontakter är bra och när städer knyter särskilt starka band brukar man tala om vänorter.
Det är knappast något nytt. Det första vänortssamarbetet i Europa skedde redan 1905 och Luleå har sedan tidigare flera vänorter runt om i världen: Tromsö i Norge, Kemi i Finland, Murmansk i Ryssland, Zenica i Bosnien-Hercegovina och Puerto Cabezas i Nicaragua.
Så sent som för ett och ett halvt år sedan slöts även ett vänortsavtal med staden Xian i Kina. Anledningen var att utveckla samarbetet kring sjukvård, utbildning och kultur.
Ingenstans har jag dock läst att vi lulebor hyser amorösa känslor för någon av dessa städer. Samarbetet tycks vara på det strikt professionella planet.
Men här har det tydligen kittlat till på allvar. Nu är det kärlek i luften. Vi älskar verkligen Austin.
Jag vet inte riktigt hur det kom sig eller hur man kom fram till det. Eller, det vet jag ju – och det är därför denna småsak stör mig.
Det handlar om när makten ska bestämma vad vi medborgare tycker, tänker och känner. Då sparkar jag alltid bakut.
Det är ungefär som när vårt förre kommunalråd Karl Petersen slog fast att Luleås elitlag i fotboll minsann låg i Boden. Ett uttalande som garanterat höjde blodtrycket på en och annan. Om man kan något om klubbkänslor, idrottslig passion och rivalitet förstår man direkt att Petersens uttalande var ett haveri. Sånt där kan inte politiker styra, även om de kanske så önskar ibland.
I dag står Luleås elitlag i fotboll IFK Luleå starkare än på länge – vilket säkert Petersen omedvetet bidrog till.
På samma sätt känns denna slogan ”Luleå loves Austin” som ett haveri.
Samarbetet med Austin får gärna bli både långvarigt och framgångsrikt. Kan dessa städer hjälpa varandra till ömsesidig framgång så är det helt okej för mig. Men denna påtvingade hittepå-passion känns bara löjlig.
Och om vi vill vara på det humöret är den även intressant.
För det väl ingen som på allvar tror att kommunen kommit undan med att påstå att Luleå älskar en stad i kommunistdiktaturen Kina? Knappast heller en stad i Ryssland eller Nicaragua. Det hade varit minst sagt politiskt komplicerat.
Nu är det en stad i USA och Texas och då är det tydligen helt okej att älska.
Men är det verkligen det? För en del lulebor har det varit provocerande att via vår politiska ledning få veta att vi utan att blivit tillfrågade älskar en stad som står för både dödsstraff och abortmotstånd.
”Luleå loves Austin” har för övrigt en egen Facebook-sida och av den att döma är denna kärlek inte direkt folkligt förankrad. I läsande stund följs sidan av 327 personer, vilket knappast kan beskrivas som en succé. Det säger snarare något om hur obefintlig den folkliga förankringen i detta projekt är.
Jag är inte förvånad.
Det blir sällan succéer när de där uppe vill försöka styra våra tankar och känslor.
Och ”älskar” är ett ganska starkt uttryck.