Bilden på treårige Aylan Kurdi som flutit i land på en strand i turkiska semesterorten Bodrum publicerades på Expressen.se 04:12 på torsdagen.
Den mötte mina ögon mitt i morgonkaffet och drabbade mig med sådan kraft att jag i något slags förvirrat tillstånd tänkte att kan denna bild verkligen vara sann?
”Den syriske flyktingpojkens korta liv var fullt av krig och död och skräck – och han drunknade i ett försök att nå tryggheten”, skriver Expressen.
Hans familj, som var kurder på flykt från Syrien, försökte ta sig över till den grekiska ön Kos.
Bilden sprids i sociala medier och kan bli en symbol för flyktingkatastrofen i Syrien. Att den sprids kanske kan vara svårt att förhålla sig till. Vilken respekt visar vi den lille pojken när vi sprider bilder över hans döda kropp över hela världen? Ja, bilden är stark. Men om man vänder på det, vilka är alternativen för att få världen att öppna ögonen?
En bild säger mer än tusen ord.
Pojkens små händer i sanden. Ansiktet halvt i vattnet. Det svarta håret som mammahänderna inte längre kan smeka över. Min kropp stelnar och jag måste låta blicken ge vika från bilden till slut.
Den kan bli en väckarklocka för omvärlden. En kollega påminner mig om en annan bild som haft den effekten, den på nioåriga Kim Phuc – tagen 1972 under Vietnamkriget. En naken och skräckfylld Kim Phuc flyr springandes på en väg medan napalmet fräter på hennes rygg, skriver DN i en artikel om bilden.
Den bilden ska ha bidragit till att kriget fick en vändpunkt.
Jag står i sanden på Gültzauuden en småkylig sommarnatt i den augusti som precis passerade. Det starka röda skenet från scenen, den tunga basen, de många människorna som kommit till Musikens makt för att se kvällens stora dragplåster Silvana Imam.
Bakom strandscenen blänker vattnet jag brukar bada i.
Konserten liknar inget jag upplevt i konsertväg förut och den skakade om mig.
Silvana Imam för en kamp mot rasism, sexism och homofobi. Hon spränger normer. Hon är en lesbisk feminist med rötter i Syrien och Litauen, men uppvuxen i Sverige. Hennes ilska där uppe på scenen står i kontrast till den tunna kvinnokroppen och det långa, ljusa håret. Hennes framtoning är hård och jag tänker att det är vårt samhälle också. Människors lika värde är ingen självklarhet i Sverige. Att en kille kysser en annan kille kan provocera fram våld.
Jag står där i det gungande publikhavet som verkar älska henne och ryser över hela kroppen gång på gång utan att riktigt hinna greppa allt. Men jag upplever Silvana Imam som en motkraft mot kylan och intoleransen som finns i vårt samhälle.
Duo Nöjes recensent Magnus Tosser beskriver det bra när han kallar Silvana Imam för en missil.
”Efter att Silvana Imam avslutat konserten med "Svär på min mamma" är det som att en bomb har slagit ner. Kvar står jag och många med mig som i en krater och bara stirrar”, skriver Tosser.
Själv tänkte jag: Vad var det som hände? Var vi verkligen på en konsert i Luleå eller mitt i ett krig? (Okej, jag överdriver, men ni förstår känslan...?). Konserten eller vad det nu var dunkar kvar i kroppen när vi går mot stan.
Turist i Turkiet, eller badande Luleåbo på Gültzauudden, medan vi – som kan vakna i fred och frihet – silar sanden mellan tårna förändras världen.
Och små barn som Aylan Kurdi dör i försök att fly från helvetet på jorden.