Som jag skrev i gårdagens krönika återstod ett starkt kort för försvaret: att i ett tufft förhör visa att tränaren och den hemlige älskaren var en fullt trolig gärningsman, att han både var kapabel och hade motiv att mörda Vatchareeya Bangsuan.
Det kortet finns inte längre.
Det försvann i ett tamt förhör, i trovärdiga svar och i en respektfull hälsning.
Hälsningen gick så snabbt att det var inte många som ens uppfattade den. Men för oss som satt alldeles intill och såg var det nog ett av rättegångens allra starkaste ögonblick.
Direkt tränaren hade vittnat färdigt, när alla reste sig i stolarna för att lämna salen för en paus, gick han snabbt över till åklagarbänken, fram till Vatchareeyas mamma och fattade båda hennes händer. Hon ryggade inte undan, utan tog villigt emot tränarens händer. De såg varandra djupt i ögonen och mamman bockade, som om hon tackade tränaren.
Allt såg ut som en vacker försoning och det var nog precis vad det var..
Efteråt fick jag veta att tränaren hade uttryckt sin sorg för det inträffade och att han verkligen beklagade familjens förlust. Mamman hade efteråt uttryckt sin glädje över tränarens aktion.
Min reflektion är ungefär den här:
Om tränaren verkligen har dödat och styckat Vatchareeya är han onekligen fullständigt iskall.
Om Vatchareeyas mamma för bara en sekund hade misstänkt att så är fallet hade hon knappast tagit emot den medkännande gesten. Men det gjorde hon, trots att hon tidigare berättat att hon blev chockad när hon förstod att hennes dotter hade ett förhållande med en gift, äldre man.
Jag hade förväntat mig mycket av försvarets korsförhör av tränaren. Jag hade väntat mig stenhårda frågor om det svaga alibit, om Vatchareeya Bangsuans hot om att avslöja förhållandet för hans fru, om hans tidigare dödshot när han känt att hans romans var nära att avslöjas. Allt finns i förundersökningen, men advokat Carolina Holmberg gick så försiktigt fram att jag efteråt var tvungen att fråga varför.
– Eftersom han inte är misstänkt för brott är vi förhindrade att fråga precis vad vi vill. Vi hade velat fråga honom om hans temperament och impulskontroll, men det är sådant vi istället får ta upp i vår plädering.
Det är möjligt att det har effekt, men advokaterna borde ha pressat tränaren betydligt hårdare om de verkligen ville så äkta tvivel.
Nästa bild som etsade sig fast var faktiskt en bild.
22-åringens bästa kompis ombads att teckna ett verktyg som han sett flera gånger i 22-åringens bostad, ett slags stämjärn som han en gång var nära att sätta sig på. Kompisen fattade en penna och trots att han bad om ursäkt för att han var en usel tecknare räckte strecken för att öka pulsen i rättssalen.Det var uppenbart att det kan vara mordvapnet han ritade. Ett skålformat blad – kusligt likt det som Vatchareeya Bangsuan höggs med gång på gång i ryggen.
Och nej – kompisen har inte sett verktyget efter den 4 maj.
Det var en vacker och kärleksfull berättelse vi fick höra av 22-åringens pappa. För helheten var det viktigt att vi fick höra den, men att pappan ännu är övertygad om att 22-åringen är oskyldig lär rätten ta lätt på.
Särskilt som den kort efter fick veta att 22-åringen kan lida av en allvarlig psykisk störning.