Ända sedan det blev klart att Thomas Olsson skulle ta över försvaret av Kristoffer Johansson har jag väntat på att få höra hans slutplädering.
Nu har jag gjort det.
Att kalla den för bra vore en underdrift. Den var på en så hög nivå att den skulle kunna användas vid juristutbildningar. Den var så kraftfull att jag – trots blod, tejprulle och likdoft – på allvar började fundera på vad en friande dom skulle innebära.
Klarar vi att gå vidare då?
I juristkretsar är Thomas Olsson en superstjärna och väldigt få klarar att förhålla sig helt opåverkad till sådana. Hans närvaro har omedvetet påverkat allt från journalister till åklagare och hovrättspresident.
Det har givetvis satt en viss prägel på rättegången. Ändå har det känts som om Olsson dessa dagar kämpat i konstant motvind. Hans nya vittnen gav inte det han hoppades, hans önskan om en syn vid ödehuset i Boden avslogs och hans försök att hitta alibi åt sin klient blev inte heller någon framgång.
Men så kom slutpläderingen där han på något märkligt sätt ändå lyckades vända allt till sin klients fördel. Det var en skoningslös attack mot utredningens brister och när han var klar hade han sått en hel åker av tvivel.
Som sagt, det var en utläggning som fick mig att börja fundera på vad en friande dom skulle innebära. Jag testade frågan på Peter Ahlqvist och Sixten Johansson, de poliser som ledde alla förhör med Kristoffer Johansson.
Det märktes att de inte ens ville tänka tanken. ”Jaaa, då börjar väl polisutredningen om…”.
Ja, kanske det – men hur då?
Jag slängde även fram frågan till åklagare Ulrika Schönbeck. Hon svarade att vi då har ett ouppklarat mord. Högsta domstolen skulle aldrig ta upp fallet och att sparka igång en polisutredning på nytt lät inte som en lätt sak att göra.
Det bör dock påpekas att både poliser och åklagare fortfarande är helt övertygade om att hovrätten kommer att döma Kristoffer Johansson till ett långt fängelsestraff för både mord och styckning, men efter Olssons försvar bör vi åtminstone förbereda oss på att det faktiskt kan sluta på ett helt annat sätt. Hovrätten kan komma fram till att bevisningen inte räcker.
Det fick mig att än en gång tänka på alla dessa tragiska människoöden som hela tiden funnits med i dessa två rättegångar. Vatchareeyas föräldrar, till expempel, hur skulle de kunna leva vidare med en friande dom?
Under pläderingsdagen satt jag bara några meter från Kristoffer Johanssons mamma och pappa. Jag vet inte om det fanns någon djupare tanke med att de båda hade klätt sig i svart, som om det vore en begravning, men det gjorde ett starkt intryck. Jag tittade mot dem ibland och flera gånger såg jag Kristoffers mamma torka en tår ur ögat.
Vad tänkte de innerst inne? Hur kändes det för dem att höra åklagarnas beskrivning av hur deras son dödat och styckat en ung, oskyldig flicka? Hur mycket har deras tillvaro slagits i kras och hur ska de gå vidare?
När pläderingarna var slut fick Kristoffer Johansson chansen att säga några sista ord till rätten. Det är ord han haft flera månader på sig att förbereda och han valde att säga exakt följande:
”Svenska rättssystemet har en kodex som säger att en domstol hellre ska fria, än att fälla. Det är inget jag har upplevt i det här fallet.”
Hur ska vi tolka det? Är det ord från en helt oskyldig man? Jag väljer att inte ha en åsikt i den frågan utan nöjer mig med att tycka att det var en både märklig och gåtfull formulering. Försökte han rent av säga oss något?
Den 16 april väntas domen falla, men hovrätten flaggade för att det kan dröja längre än så. I så fall kommer vi kusligt nära årsdagen av mordet på 20-åriga Vatchareeya Bangsuan, en ung tjej som hade hela livet framför sig.
Och vi kommer aldrig att få veta vad det var som hände henne.