Den här arbetsveckan blev minst sagt annorlunda för mig.
Anledningen är att en kollega, journalisten Elin Falk, blev brutalt knivmördad i sitt eget hem i Lycksele natten mot söndag.
Trebarnsmamman Elin blev 29 år och var en mycket uppskattad kollega på tidningen Folkbladet.
För att tidningens egna reportrar skulle få slippa att skriva om fallet har NSD tills vidare lånat ut mig.
Det är givetvis en speciell och påfrestande situation. Jag sitter varje dag på en redaktion där jag är omgiven av Elin Falks vänner. Ändå måste jag försöka se det som vilket mord som helst.
Och det är det som är det mest tragiska. Elin Falks död är inte på något sätt unik.
Den person som är gripen misstänkt för dådet är hennes före detta sambo. Mycket tyder på att Elin Falk är ännu ett offer för manligt våld i en nära relation.
Det är ett ämne som vi tidningar tyvärr tvingas rapportera allt för ofta om.
I dag börjar till exempel en rättegång i Luleå där en man står åtalad för att ha strypt sin egen mamma. Det är givetvis en tragedi där pyskisk ohälsa är inblandat, men är likafullt ett fall av manligt våld mot en kvinna i nära relation.
Det var även Fallet Vatchareya.
Och detta är extremfallen. De med dödlig utgång.
Sedan har vi alla andra fall med mäns systematiska terror, grov kvinnofridskränknig, dödshot och misshandel i det hem som borde vara människans tryggaste plats.
Lägg sedan till det enorma mörkertalet. För många fall av hot och kvinnomisshandel, förmodligen de allra flesta, anmäls inte till polisen.
Allt sammantaget pratar vi om ett av våra största samhällsproblem.
Personligen känner jag en oerhörd skam över detta. Och jag vet att det är en skam jag delar med många män.
Vad är det för fel på oss, egentligen?
Vad är det för hemsk gen som vi bär på som gör att vi är så våldsbenägna? Och vad är det som som gör oss så fega att vi ger oss på fysiskt underlägsna kvinnor?
Det är precis detta som kvinnojourerna jobbar med dagligen i Sverige.
De gör ett enormt jobb i det tysta med att skydda och stötta kvinnor som befinner sig i fara av en enda anledning: de blev kära i en man som blev deras plågoande.
I snitt dödas 17 kvinnor per år i Sverige av sin make, sambo, pojkvän eller före detta partner. Elin Falk kan bli ytterligare ett offer i den statistiken.
På ROKS (Riksorganisationen för kvinnorjourer och tjejjourer i Sverige) läser jag att mäns våld mot kvinnor förekommer i alla åldrar, samhällsklasser, bostadsområden och yrkesgrupper.
Jag läser att det handlar om en process, som ofta börjar med ett kontrollbeteende från mannens sida. Mannen börjar kritisera kvinnan, hindrar henne från att umgås med vänner och kräver att hon ska anpassa sig efter hans behov.
Isoleringen sker gradvis och övergår sedan till våldshot. Hoten övergår till verkligt våld och i många fall dödshot.
De gånger vi tidningar skriver om detta samhällsproblem är när det gått så långt att det hamnar i domstol, vilket tyvärr är ett undantag. Regeln är att den här systematiska terrorn, den både fysiska och psykiska, blir kvar i skuggorna och mörkret.
Enligt en undersökning är det bara 4,9 procent av fallen som anmäls.
Vad vet vi då om den del av manligheten som blir kvinnommisshandlare?
Enligt forskningen spelar den sociala situationen in. Arbetslöshet, förtidspension och ökat drickande ökar riskerna. Men så enkel är inte verkligheten. En kvinnomisshandlare kan vara precis vem som helst.
De allra flesta män misshandlar inte kvinnor. Du som läser detta resonerar förmodligen precis så: det här handlar inte om mig.
Men gör det att vi övriga män går helt fria från ansvar? Nej, jag tycker inte det. Mäns våld mot kvinnor är alla mäns problem och något som vi dels borde prata både mycket och öppet om, tydligt ta avstånd ifrån och göra det vi kan för att bekämpa.
På så sätt kan vi vända en kollektiv skam till en stolthet.