Den nya tiden kom blixtsnabbt

LKAB har kunder över hela världen. Alla dessa kunder har en sak gemensamt: de vill köpa mer malm från Norrbotten. Ändå tvingas LKAB nu till omfattande besparingar. Så sjuk är malmbranschen i dag.

BISTERT. Lars-Eric Aaro kan bara vänta på att malmpriserna börjar stiga igen.

BISTERT. Lars-Eric Aaro kan bara vänta på att malmpriserna börjar stiga igen.

Foto: Lars-Göran Norlin

Nyhetskrönika2015-02-13 17:53

"Vi lever i en helt ny tid", säger vd Lars-Eric Aaro samtidigt som han meddelar att 400 tjänster inom LKAB måste bort vilket måste betraktas som ett dråslag. 400 tjänster motsvarar nästan tio procent av den totala personalstyrkan.

Ja, det är sannerligen en ny tid – och den nya tiden kom så mycket fortare än vad någon kunde ana.

Det var bara några få år sedan som riksmedia skrev om Norrbotten i lyriska ordalag. Det pratades om Klondikeyra, om länet som blomstrade och om alla miljarder som investerades här.

Och så var det: Kina ropade ständigt efter mer malm till sina stålverk, priserna sköt i höjden till hisnande 140 dollar per ton, vilket fick LKAB att göra supervinster och några modiga att öppna en helt ny malmgruva utanför Pajala.

2011 var det kul att vara norrbottning. Framtiden såg så ljus ut för gruvbranschen att det nästan krävdes solglasögon.

Sedan hände något.

Dels minskades efterfrågan från Kina, men framför allt var detta "något" att några gigantiska gruvjättar i Australien bestämde sig för att dumpa priserna på järnmalm genom en massiv överproduktion. Planen var – och är fortfarande – att rensa i branschen och få bort så många "marginalproducenter" som möjligt.

Det var mot detta som Northland försökte slåss mot – men det gick inte i längden. Malmpriserna bara fortsatte att sjunka och till slut pekade alla ekonomiska kalkyler mot en enda riktning: konkurs.

LKAB är sannerligen ingen marginalproducent. Det är en stor aktör på världsmarknaden som dessutom sitter i den tacksamma sitsen att ha en produkt som kunderna skriker efter. LKAB:s pellets är helt enkelt i yppersta världsklass.

Tidigare i veckan pratade jag med företagets informationsdirektör Frank Hojem. Ämnet var förvisso företagets miljardaffärer till den vidriga diktaturen Saudiarabien, men när jag frågade om dessa affärer var avgörande för arbetstillfällen svarade Hojem:

– Nej, egentligen inte. Alla våra kunder vill köpa mer av oss, mer än vad vi klarar av att tillverka.

Det är en mycket märklig situation. Ett företag som säljer slut på allt som produceras – men som ändå tvingas meddela att ungefär tio procent av personalstyrkan måste bort.

Anledningen är att företaget tvingats anpassa sig till konkurrenternas prisbild. Och det är ett race som kommer pågå så länge jättarna i Australien anser att det behövs.

I dag är det 2015 och mycket har hänt sedan 2011.

Det råder knappast någon yra i gruvlänet Norrbotten längre. Northland har gått i konkurs och gruvan i Kaunisvaara ligger öde. En konkursförvaltare hoppas på att hitta någon som vill ta över, men risken finns att allt slutar med en grop som ett kusligt monument över en gyllene epok som varade några år.

Även för LKAB väntar bistra tider.

Att företaget nu varslar är sorgligt och att beskedet kommer på självaste olyckdatumet, fredagen den 13:e, känns extra ödesmättat.

Ändå kommer inte beskedet som någon jätteöverraskning. De dystra rubrikerna har funnits under hela hösten och vintern. LKAB säger att företaget hoppas kunna lösa det här utan att sparka folk, att det mesta ska kunna ske med naturliga avgångar. Men 400 färre anställda blir ändå en smäll mot Malmfälten.

När det gäller miljardaffärerna med Saudiarabien uttalade sig Lars-Eric Aaro i dag. "När man jobbar i en globaliserad värld är det jättesvårt att sitta som företag upp i norra Europa och bestämma vilka man ska samarbeta med. Utan vi lyssnar regering och riksdag och följer deras beslut."

Och ordet "globaliserad" borde kanske bytas mot "skrupelfri".

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!