Att som elev komma till en nischad skola där alla är lika inriktade som en själv på ett visst ämne är fantastiskt. De orden kan jag skriva utifrån mina egna hårt förvärvade erfarenheter i ämnet. Jag gick på en mindre skola med inriktning mot journalistik på gymnasiet – 100 mil hemifrån. Det jobbigaste och det bästa jag gjort. Tyvärr är den enskilda elevens positiva upplevelse inte alltid förenlig med verkligheten, där någon längst uppe i hierarkin sliter med få ekonomin att gå ihop. Trenden är att små förskolor, skolor och gymnasieutbildningar sugs upp av större enheter. Inte minst är Luleå ett skolexempel på det, med gymnasiebyn.
”Jag trivs i skogen. Jag älskar det. Den här skolan gör att jag får jobb direkt, det är ett plus”, säger Sanna Drugge från Töre i ett inslag SVT:s Nordnytt. Hon går på Kalix Naturbruksgymnasium.
Någonstans blir jag djupt berörd av intervjun. Engagemang är en stark drivkraft.
En väldigt hög andel av eleverna som gått på naturbruksgymnasierna, omkring 97 procent, får jobb direkt efter examen. Så sent som 2013 gjordes en studie som visade att branschen behöver mer folk än naturbruksgymnasierna i Norrbotten i dag utbildar.
Men skolornas ekonomi blöder. 2014 gick de tillsammans back 20 miljoner kronor, där den totala budgeten är på 70 miljoner. När landstinget som är huvudman för skolorna drar i handbromsen och sparar i alla verksamheter går nog en saftblandare igång ovanför ekonomernas huvuden när de ser dessa röda siffror.
Men om skogsbranschen skriker efter folk – hur kan det då se ut så här?
Svaret är att det är för få elever. Backar man tillbaka till 2007 hade Grans i Öjebyn 245 elever, men i dag är de nere på 124 elever. Kalix hade 157 elever 2007. De har 67 elever nu.
Orsakerna till det sjuknande elevantalet är flera. En förklaring, som är klurig att bevisa, kan vara att unga människor helt enkelt inte längtar efter att jobba i skogen. De vill ut i världen och förverkliga sig själva, föredrar akademiska utbildningar eller kanske hellre tar jobb i gruvorna.
Den gymnasiereform som genomfördes 2011 är en mer konkret orsak. Bo Wiberg, som är skolchef för både Grans och Kalix naturbruksgymnasium, säger att den påverkade rejält. Från och med 2011 försvann som i ett trollslag möjligheten att erbjuda elever en utbildning som gav dem särskild högskolebehörighet. För att det ska kunna ske måste rektorn på skolan ta beslut om en utökad studieplan, vilket kostar skolan extra pengar.
Följden: ett rejält elevtapp. ”De eleverna lämnade oss och hoppade på naturvetenskapsprogrammet istället”, säger Bo Wiberg.
Den orsak som kanske varit svårast att påverka är demografin. Redan 2009 insåg skolledningen att de skulle tappa elever i rasande fart på grund av mindre elevkullar. Ett stort effektiviseringsarbete tog vid. Från 2010 tills dags datum har de sparat in 70 000 arbetstimmar på båda skolorna, vilket motsvarar ungefär 40 tjänster.
Ingen av skolorna kommer att stängas i morgon. Antagningarna löper på som vanligt till hösten. Men framtiden är högst oviss. I slutet av maj hamnar frågan på landstingspolitikernas bord.
Ska landstinget fortsätta som huvudman och ska kommunerna i så fall betala högre ersättning per elev?
Ska kommunerna ta över skolorna?
Ska skolorna slås ihop, det vill säga att de tre nationella inriktningarna djur, lantbruk och skog ska finnas på samma ställe?
Eller ska de försvinna helt?
Jag ställer den sista frågan till landstingsrådet Maria Stenberg (S) som svarar: ”Jag har svårt att se att Norrbotten ska vara utan ett naturbruksgymnasium”.
Ingenting varar för evigt men båda skolorna har hängt med länge. De har hundraåriga anor.
Bara tanken på att klappa ihop dem borde göra en och annan i detta trädtäta län smått skogstokig.