Att gå ur sitt fackförbund är ingen liten sak. Framför allt inte om man tror på den fackliga kampen och dess betydelse på arbetsmarknaden.
När Luleås S-politiker Gustav Uusihannu meddelade att han lämnade Kommunal i protest blev han snabbt uppläxad av sin partikamrat Nils Harnesk.
”Uusihannu säger att han utövar ’konsumentmakt’ när han lämnar Kommunal. Då har han uppenbarligen inte förstått vad ett fackförbund är”, sa Harnesk.
Jag har inga problem att följa med i det resonemanget. Ett fackförbund är sina medlemmar och utan medlemmar ingen makt.
Uusihannu kröp lydigt till korset och löste nytt medlemskap i Kommunal.
Rätt eller fel?
Det är helt upp till Uusihannu att avgöra. Jag kan bara konstatera att medlemsflykten gav resultat.
Trots att den ena skandalen efter den andra rullades upp fortsatte Kommunals ordförande Annelie Nordström att envist sitta kvar vid sin post. Hon offrade först kassören och hoppades att det skulle räcka för att stilla blodtörsten, men till sist drog hon slutsatsen att situationen var ohållbar.
Varför?
Ja, hon sa det faktiskt själv när hon meddelade sitt beslut:
”Det är 10 000 medlemmar som har lämnat Kommunal, det är en viktig signal om att mitt övergripande ansvar behöver omprövas”.
Det var alltså fotfolket, de som sliter ut sig för alldeles för låga löner och som vände sitt förbund ryggen, som till slut sänkte pampen.
Vi kan väl kalla det för konsumentmakt om du så vill, Harnesk.
Jag tror att den absoluta merparten av de 10 000 som lämnade Kommunal såg det som en tillfällig och desperat handling och att hela idén var att en dag återvända till ett sundare fackförbund.
För den kultur som funnits inom ledningen för Sveriges största fackförbund ter sig närmast perverterad och borde fungera som ett bra exempel på vad maktens grytor gör med oss människor. Sexshower och spritnotor är ett ganska långt steg från golvet. Att vara förtroendevald ledare i ett arbetarfack förpliktigar. Det ska vara ledare i kampen att slåss för att de mest utnyttjade ska få hyggliga löner som går att leva på: en härförare som i Ådalen hade varit beredd att ta en kula för det som är rätt och riktigt – men framför allt rättvist.
Att medlemmarna så kraftigt reagerar över att den kampen pågått på lyxkrog i London med oxfilé och fint årgångsvin är snarast ett sundhetstecken och ställer ytterst frågan vad som har hänt med svensk arbetarrrörelse.
Vilket för oss tillbaka till Harnesk, Uusihannu och Norrbotten.
Kommunal i Norrbotten är den avdelning som driver kravet hårdast av alla att hela styrelsen ska avgå.
De som fortfarande är medlemmar, alltså.
Men hur mycket jag än vill tro på journalistikens makt var det de medlemmar som tog steget fullt ut och lämnade som verkligen fick pampen på fall.
Och det är förmodligen de som också avgör om övriga styrelsen sitter kvar eller inte.