Då och då läser jag att Pridetågen i Sverige har spelat ut sin roll. Att de blivit för mainstream, att de invaderats av en massa svennebanantyper och att det mest blivit ett sätt för politiska partier och föreningar att visa upp sig. Noll spännande.
Jag kan förstå det där. Det var säkert roligare och mer kittlande när företeelsen var ny och de som gick i tågen såg sig som modiga pionjärer.
Men jag vill ändå vända på det. Att Sverige är ett så öppet och tolerant land att till och med Pajala har en egen Pride är ingen självklarhet. Det är ett resultat av en mångårig kamp och vi behöver inte resa särskilt långt för att komma till städer där det är förenat med direkt livsfara att kliva in i ett regnbågsfärgat tåg.
Om ni inte tror mig så tänkte jag här komma med en liten verklighetsuppdatering.
I Georgiens huvudstad Tbilisi attackerades prideparaden av tusentals människor. Attacken leddes av ortodoxa präster och 20 personer skadades.
I Slovakiens huvudstad Bratislava lyckades högernationalistiska demonstranter stoppa prideparaden med stenar och rökbomber.
I Lettland attackerades pridetåget med avföring.
Attacker mot prideparader har skett både i Ryssland, Montenegro, Helsingfors och Stockholm – och i Ukraina ställdes det första tänkta tåget in på grund av att situationen ansågs för farlig. När det väl kunde hållas gick det ungefär en kravallpolis per aktivist.
Jag hade kunnat skriva ett stycke till med liknande vidriga uppgifter för det är så det ser ut.
Men inte här.
Och det är det som jag hyllar en gång om året genom att gå några kilometer tillsammans med människor som tycker som jag: att alla har rätt till en sexuell läggning och att kärlek alltid är vacker, hur den än ser ut och så länge den inte skadar någon.
Jag inser ju att jag är svennebananen i tåget, den där tråkigt klädda snubben som tar en position långt bak utan vare sig trumma eller plakat, men det är faktiskt en häftig känsla att för en gångs skull inte vara normen. Och mitt hjärta fylls av glädje när jag ser unga killar och tjejer som kommit ut och kunnat göra det i ett samhälle som är mer öppet än det var när jag var i deras ålder.
Förra året sken solen över Luleå och vi var flera tusen som gick i Pridetåget. Jag gissar att minst lika många stod vid sidan av och applåderade.
Det var mäktigt och vackert och jag lever i tron att det verkligen betyder något. Jag tror att varenda pridetåg i hela världen är ett hejarop till de som kämpar i länder som inte kommit lika långt.
Under förra årets tåg hamnade jag bredvid en kille som höll upp ett plakat där det stod:
”Vi går för dom som inte kan”.
Det är ju vad allt handlar om.
Gå med du också.