För precis innan lunchen hade jag läst en artikel i Svd näringsliv att Arla och Ica går ihop och lanserar en billig ekologisk mjölk – som är billigare än all annan mjölk i butiken.
Läs igen: samma mjölk, men billigare.
Arlas och Icas taktik liknas i artikeln vid situationen med järnmalmspriser, där stora aktörer pressar priset och bidrar till att slå ut mindre aktörer. I artikeln rasar en arg ekologisk mjölkbonde över sakernas tillstånd. Hon får uselt betalt från Arla för mjölken. ”Billig mat kommer stå oss dyrt i framtiden”, dundrar hon.
Jag äter hamburgaren och blänger på mjölkförpackningen. Tänker en ny tanke: Varför har inte den här restaurangen Norrmejerier?
Jag borde fråga tjejen i kassan. Borde be henne skicka en hälsning till sina chefer att de i större utsträckning skulle försöka gynna de lokala bönderna.
Jag borde. Men gör det inte.
Inte mycket till uppror av mig – trots att det som händer med mjölkbönderna i Norrbotten är både sorgligt och fel.
Mjölkbönderna å andra sidan, de är långtifrån tysta. De gör allt som står i deras makt för att få gehör hos politiker och allmänhet. Överallt kan vi läsa om deras tuffa situation. Lantbrukarnas riksförbund argumenterar starkt i frågan och lämnade i onsdags över ett ”politiskt mjölkpaket av krisåtgärder” till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Bönderna kräver bättre villkor för att kunna bedriva sin verksamhet, däribland tillfälligt anstånd med inbetalningen av momsen, statliga garantilån och tidigarelagda utbetalningar av EU-stöd.
I media framförs det också, som ett mantra, att konsumenterna måste handla lokalt om de lokala bönderna ska finnas kvar.
Det vi ser nu är långtifrån Sven-Erik Buchts vackra vision om en livsmedelsstrategi – som ska öka vårt lands självförsörjningsgrad. Som ska få landsbygden att leva upp igen.
Istället har Bucht en växande mjölkkris som flåsar honom i nacken.
Mats Karlsson från Heden är en av Norrbottens 90 mjölkbönder och har 280 kor. När jag ringer upp honom ska han hålla föredrag på en näringslivskonferens i Boden. En annan gäst på konferensen, som pågår torsdag och fredag, är just Sven-Erik Bucht. De kommer att missa varandra eftersom de har olika tider på schemat.
”Det är nog tur det, så att han slipper höra mina drapor”, säger Mats Karlsson lite skämtsamt.
Vad skulle han säga till Bucht om han fick tillfälle, frågar jag.
”Ska man rädda de få bönder som är kvar så ska man öppna plånboken nu, och utreda sedan. Jag vill påstå att mycket av den här krisen beror på att politikerna inte tar beslut. Det har betydelse vad politikerna säger och vad konsumenterna gör”, säger han.
1948 fanns det 12 000 mjölkbönder i Norrbotten. År 2010 hade vi kommit ner på 120, enligt Mats Karlsson som uppgivet konstaterar:
”Det slutar någon hela tiden”.
Jo, vi har vant oss med historierna om bönderna som ger upp. Men nu sägs det att Sverige står i ett vägskäl, med frågan hur vi vill ha det i framtiden hängande över oss.
Om den här utvecklingen fortsätter, hur ser det ut om tio år? Kommer vi, som hade höga visioner om ekologiskt odlad mat och närproducerat, importera mjölken från Tyskland?
Som konsument kan man ställa sig frågan om vi vill ha mjölkbönder kvar i Norrbotten? Vill vi ha öppna landskap?
Jag frågar Mats Karlsson om det inte är dags för ett bondeuppror i landet mellanmjölk? Som man hade förr.
”Det kan inte bli ett sådant med ynka 4 000 bönder”, svarar han, men tillägger snabbt: ”Men det är klart, med 8-9 miljoner konsumenter bakom sig... Ja, ett sådant uppror skulle vi behöva ha!”.
Nästa gång jag käkar en burgare ska jag fråga varför det inte är lokalproducerad mjölk.
Nästa gång sitter jag inte tyst.