Det är klart 1000 extra steg varken gör mig sundare eller smalare. Och miljöeffekten av att Lena Callne separerar plast från pappersförpackningar är ju sanna mina ord marginell, om vi jämför med utsläppen från den kinesiska industrin. Jag sorterade mina sopor den där kvällen, men jag gjorde det missmodigt.
Jag är inte naturvetenskapligt bevandrad. Mina intressen i skolan och livet drar mer åt andra håll. Den senaste tiden har dock en ny miljömedvetenhet väckts i mig. Kanske var det Greta Thunbergs kamp som till sist fick allvaret att ramla över mig. Helt plötsligt kändes begreppet klimatångest, som för mig varit främmande, högst relevant. Känslan av meningslöshet är farlig. Så mycket förstod jag när jag landade i soffan efter kvällspromenaden till återvinningen. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig upp ur den. Föga anade jag att det var i de kemiska ångorna i industrimiljö som mina miljögrubblerier skulle lindras. Eller att det var en snabbmatskoncern som skulle stärka mitt hopp. Högst otippat.
Häromveckan smältes 20 ton krossade batterier i ljusbågsugnen på forskningsinstitutet Swerim i Luleå. Energimyndigheten har finansierat forskningen för att hitta effektiva metoder att återvinna metaller, som blir en bristvara när världens bilflotta ställer om till el. I det intensiva ljuset från ugnen beskrev projektledaren och metallurgen Gouzhu Ye om det speciella i just det här försöket. Han berättade också att det inte minst i Kina arbetas för högtryck med att hitta metoder för att bygga batterier utan bristmetallen kobolt.
I hettan vid ugnen landade någon slags insikt i mig om att just det här forskningsprojektet i Luleå bara är ett av många. Just nu pågår i princip en kapprustning inom industrin, runt om i världen, för att hitta effektiva återvinningssystem och parallellt minska koldioxidutsläppen. Det må vara marknadskrafter, konsumtionssamhället och vår längtan efter välfärd som skapat miljöproblemen, men just nu är det samma marknadskrafter som i hög grad är incitament för att hitta lösningar.
Kaj Török är informations- och hållbarhetschef på Max. Han är marinbiologen som lämnade akademien för att jobba med information om miljöfrågor. Sedan några år tillbaks sitter han i ledningsgruppen för snabbmatskoncernen, som i år fasar ut alla sina plastsugrör och plastbestick. För att det är klimatsmart och affärssmart. Allt fler kunder är miljömedvetna. Vi vill inte sluta göra eller äta det vi tycker om, men många av oss gör det gärna på ett sätt som är skonsammare för miljön. Gäller vara i framkant i miljöfrågor för den som tänker affärsmässigt. Max hann precis före EU:s medlemsländer som nu tagit beslut om att fasa ut engångsplast till 2021. Jag frågade Kaj Török hur han, med sin kunskap om hur utvecklingen på klotet ser ut, klarar av att inte trilla ner i klimatångest-hålet. Han var bergfast i sitt svar: ”Det är en moralisk plikt hos alla i ledande positioner att behålla hoppet och söka konstruktiva lösningar.” Och med den meningen landade alla tankar som snurrat i mitt huvud de senaste veckorna. Just så. Vi måste ingjuta hopp i 11-åringarna som klimatstrejkar och säger att det inte är någon idé att gå i skolan, eftersom de ändå inte har någon framtid.
Utan hopp blir det farligt på riktigt.
Mina fruktpåsar, som jag fick av mamma så sent som förra veckan, är de coolaste prylar jag har i mitt hushåll just nu. Mamma sydde min brudklänning en gång i tiden. Som den miljöhjälte hon alltid varit i det lilla, långt innan det blev trend, har hon nu använt resterna av brudspetsen till att sy små fruktpåsar. Och när jag tar med dem till affären och skippar plastpåsen när jag köper mina äpplen, ja då är jag plötsligt en liten del av lösningen istället för bara en del av problemet.
Det är en betydligt skönare känsla än att miljödeppa i soffan.