Konstiga sporter finns det gott om. Finnar hivar både fruar och mobiltelefoner längst i världen. Britter byter ut hästar mot segways för att även mindre bemedlade ska ha råd att utöva stroppsporten polo. Och den som leker rysk roulett har hyggliga 85 procents chans att klara livhanken på första försöket; Dessvärre finns inga överlevande som kan berätta att de osannolikt nog sköt bort sig ändå.
Men det är nåt sympatiskt med den där notisen om gröt-VM. Den gör skillnad (som man tanklöst säger om allt nu för tiden). I synnerhet om man jämför med hur strutsaktigt vi människor leker med den tidsinställda växthusbomben.
FN:s klimatpanel larmar att de närmaste åren blir de viktigaste i mänsklighetens historia, jag repeterar: I mänsklighetens historia.
Bilderna på klimatapokalypsen cirklar som i en loop; Isar smälter, havsnivån stiger, skogar och städer brinner, isar smälter, havsnivån sti... Klimatflyktingarna som väller in över gränserna gör dagens invandrarbekymmer till en blyg fjärt i rymden.
Så vad måste vi göra för att bromsa temperaturökningen till ”bara” 1,5 grad?
Gud förbjude att vi hemfaller åt dysterkvistarnas det går aldrig-mantra! Vi måste ha förtroende för att samhällets kompetenser drar åt samma håll. Att det skapas effektiva internationella samarbeten, där politiken omvandlar forskningsresultat till konsekvenser och vågar ta både taktpinne och obekväma beslut.
För somliga ter sig klimathotet som ett ångestval mellan pest och kolera, om vi ska drunkna eller brinna upp. Men läget är inte kolsvart.
Jag är klimatoptimist. Till och med årets Nobelvinnare i ekonomi ser möjligheter i svårigheterna: Så fort priset på koldioxid blir för högt, börjar företagen utveckla nya fossilfria produkter på andra sidan BP – beyond petroleum.
Att ta sig ur hopplösa lägen med innovativt tänkande ligger i näringslivets tjäna pengar-natur. Ungefär som när Kalifornien införde ”omöjliga” krav på avgasrening. Bilindustrin protesterade först i högan sky, men vips satt det en katalysator i varenda nyproducerad bil.
Men vår tid tycks ha två överskuggande parallellproblem, klimatet och svartsynen. Den senare sprider sig som sporer ut i samhällskroppen med budskapet att inget är bra och allt ska motarbetas. Dess tvärviggar förpestar tillvaron med grova elakheter i stället för att söka konstruktiva lösningar.
Hatet förefaller vara ett lika allvarligt hot mot vår överlevnad som klimatfaran.
Domedagsprofeter har visserligen alltid funnits. På 1970-talet vrålade Johnny Rotten ”No future!”, minns ekonomijournalisten Pontus Herlin i Axess temanummer om framtidstron som försvann. Men tonläget är vassare i dag, kompromisslöst.
Kverulanterna idisslar sitt agg för att skapa osäkerhet, så split och utmana samhället. Därför måste vi tänka längre än näsan när ondots rallarsvingar vill få oss att nicka medgörligt.
Genom att ge vår röst till missnöjet i stället för hoppet, sviker vi dem som vill utveckla och göra gott för samhället. Vi överger vår medborgerliga plikt att hoppas, som Pontus Herlin skriver träffsäkert.
Kanske är det därför jag går i gång på notisen om gröt-VM. En sorglös nyhet om tillvarons enkelhet. Så långt man kan komma från plumpa tweetar, hot, hat och missmod.
Gröt är genvägen till en glad mage och medmänsklighet, lika essentiell som hoppet. Gröt kan vara frälsningen från mycket fanstyg.
Om den kokas varsamt och saltas sent, vill säga.