Vissa saker är inte helt enkla att prata om i Sverige.
Det kan handla om till exempel droger, abort, prostitution, feminism, religion eller invandringspolitik.
Vi har en sanning och den är liksom absolut och färdigdiskuterad.
Så varför inte ta några på en gång.
Många svenska absoluta sanningar har nämligen utmanats på senare tid av auktoriteter och det är lika intressant som nyttigt.
Vi kan börja med drogerna.
Jag läste nämligen så sent som i dag en intressant debattartikel av ståuppkomikern Aron Flam. Även om han är betydligt mer drogliberal än jag så är hans poäng onekligen tänkvärd.
I Sverige är alkohol jättehoppsan. Trots att det är en drog. En livsfarlig drog. Vi brukar den för glatta livet och om vi skulle börja missbruka den behandlas vi som sjuka.
Samtidigt som marijuana är förbjudet. Att använda den drogen är kriminellt.
Flam skriver: ”Tänk att vi skulle behandla alkoholister på samma sätt som vi behandlar människor som röker på – människor som kanske inte ens är missbrukare utan bara provat. Alla du känner skulle dömas för brott. När vi vårdar vissa sjukdomar men straffar andra är det hyckleri. ”
Så varför har Sverige dragit sin gräns just där? Alkohol toppen. Marijuana botten. Och varför är den ”sanningen” så svår att diskutera?
I USA har marijuana har legaliserats helt i Colorado och Washington. Sverige rasar, såklart. Och när en så respekterad person som Barack Obama går ut och säger att det är viktigt att legaliseringen ska fortsätta får vi givetvis stora problem, eftersom Sverige gillar Obama.
För bara några dagar sedan läste jag något liknande om prostitution.
I Sverige har vi bestämt oss för att all prostitution är förkastligt. Vi har en lagstiftning som vi är väldigt stolta över som gör det fullt lagligt att sälja sex – men som kriminaliserar själva köpet.
Det råder i princip ingen som helst debatt kring detta. Prostitutionen fortsätter i och för sig precis som tidigare, väldigt få köpare döms, men lagen finns där och ses som både självklar och viktig.
Så kliver självaste Amnesty International ut på scenen och säger att organisationen officiellt ska bekämpa ”kriminalisering eller bestraffning av aktiviteter relaterade till köp eller försäljning av överenskommen sex mellan vuxna”.
Krisläge igen. Vi svenskar gillar ju Amnesty. Klarar Sverige verkligen av den diskussionen? Eller är det bara en åsikt som får råda?
Av de första (kraftigt fördömande) reaktionerna att döma ser det faktiskt ut så.
Och vad händer när bara en åsikt får råda? Jo, debatten uteblir, vilket till sist leder till att vi slutar tänka. Och då kan märliga situationer uppstå, något som visade sig när ämnet var abort.
Sverige har en lagstiftning som säger att kvinnan har rätt att göra fri abort fram till den 18:e veckan, oavsett anledning. Socialstyrelsen kan ge dispens fram till den 22:a veckans slut.
Så har det sett ut sedan 1975 och vår lag har i princip utvecklats till naturlag. Den som ifrågasätter den är närmast att betrakta som en dåre.
Därför hände något väldigt intressant när partiledarna Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson faktiskt för en gångs skull debatterade frågan. Sjöstedt lyckades nämligen förlora debatten, trots att han borde ha alla argument på sin sida.
Men när Sjöstedt med högt tonläge gick på med standardargumentet att Åkesson ville bestämma över unga tjejers kroppar svarade Åkesson lugnt:
– Ja, men det vill ju du också. Du vill ju inte heller ha fri abort till födelseögonblicket.
Sjöstedt blev ställd. Längre än så hade han inte tänkt. Åsikten var för självklar.
Jag har tyvärr inte sett något av Belinda Olssons program om feminismen, men även här kliver en auktoritet ut på banan och ifrågasätter rådande uppfattningar. Och med tanke på hur våldsamma reaktionerna blev utgår jag ifrån att Olssons program fyllde en funktion.
Att blixtsnabbt och högljutt fördöma avvikande uppfattningar har i det närmaste blivit en norm i Sverige. Men därefter kanske det finns utrymme för diskussion. Jag hoppas det, för det är inte bara E 10 som behöver breddas, detsamma gäller den svenska åsiktskorridoren.