Den kvällen hade jag otur och blev på tröskeln till nattklubben tvungen att på darrande knän hala fram legget, med en bild av ett ansikte jag visste inte liknade mitt på en enda fläck.
– Det här är inte du, sa vakten och stirrade stint på mig.
– Det är det visst, pep jag.
En stund senare satt jag i baksätet av en polisbil. Två poliser fram. De krypkörde genom Luleå centrum och uppmanade mig bryskt, gång på gång, att säga mitt riktiga namn.
– Säg vem du är annars åker du in för LOB, röt en av dem.
Med gråten i halsen frågade jag vad det betydde och fick veta att jag skulle bli satt i fyllecell, trots att jag knappt hade druckit. Jag rabblade mitt personnummer. Sen fick jag åka hem.
Mobilklippen som visar hur ordningsvakter släpar en gravid kvinna ut ur tunnelbanan i Stockholm är skakande. Kvinnan skriker hysteriskt, framför sin storgråtande och uppenbart skräckslagna femåring, medan vakterna trycker barnets mamma med magen mot en bänk. I en annan video ligger kvinnan på golvet, skriker att hon har ont. Flera vakter försöker få henne att resa sig, medan andra människor står bredvid och ber dem sluta.
Två vakter har tagits ur tjänst. Det råder delade meningar om vad som utlöste tumultet och om kvinnan hade färdbevis eller inte. Det ska utredningen ge svar på. Däremot visar bilderna att vakterna faktiskt släpar en höggravid kvinna av ett tåg och pressar henne mot en träbänk framför ögonen på ett panikslaget barn. Varför? Hade hon dragit vapen? Nej. Finns det då något överhuvudtaget som rättfärdigar ett så hårdhänt ingripande? Jag har livrädd suttit på stationer där horder av vita, vrålande män på väg till fotbollsmatch sprutat färgad rök och dunkat på förbipasserande tåg, men aldrig sett något ingripande.
Jag kunde ha blivit anmäld för missbruk av urkund när jag, idiotiskt nog, lånade en annans legitimation, men det hände inget mer. Några år senare nystades en stor narkotikahärva upp i Norrbotten. 17 personer åtalades, flera jobbade som ordningsvakter. En av dem som dömdes för grovt narkotikabrott var vakten som såg till att jag som omyndig hamnade i baksätet på en polisbil en vinterkväll utanför Cleo.
En rad incidenter har väckt hård debatt om ordningsvakters befogenheter och attityder. Ingen kan avfärda en hel yrkeskår som oduglig, men nog kan man ifrågasätta om alla är lämpade för yrket. Att tio dagars utbildning ger den makt som kommer med förordnandet är hårresande. En kvinna som jobbat som vakt men valt att sluta sa: ”Utbildningen var en närmast surrealistisk upplevelse. De polisanställda som höll i den spenderade den åttio timmar korta kursen med att försöka lära ut allt från vad regeringen bestämmer till hur man vevar mot någons mjukdelar med batong.”
Berättelser och vittnesmål om ordningsmaktens övervåld skapar mer misstro än tilltro. Vad den afrosvenska kvinnan och hennes dotter känner går ju knappt att föreställa sig. Vi som aldrig upplevt rasism eller blivit misstänkliggjorda på grund av etnicitet eller hudfärg har ingen aning om hur det känns att ens behöva undra hur scenariot sett ut om den gravida kvinnan på tåget vore blond och ljushyllt. Däremot vet jag, att om främmande män hade kopplat grepp om min höggravida kropp hade jag slagits som ett djur för att skydda mitt ofödda barn.