Lätt att glömma Rihannas låtar

Rihanna är redo att festa. Hon sjunger kaxigt att hon gillar hårda tag och höjer glaset för partyhelgen. Bra så. Men dessvärre är många av spåren på hennes femte album snabbt glömda. "What's my name" är en befogad fråga, för den låten gör liksom flera andra inte mycket till avtryck. "Fading" är snygg och välsjungen, men ändå blott en blek kopia av Beyonces "Irreplacable". Och det är rätt bra drag i både "S&M" och "Only girl (in the world)", men de blir inget mer än låtar i mängden att dansa till en utekväll. Vilket i och för sig inte är så illa, för i det sammanhanget är de klockrena.
Mitt i nattklubbsröjet och Barbadosgunget (som den här plattan är en blandning av) kommer något överraskande snyftballaden "California king bed", komplett med finstämt akustiskt intro och gnisslande gitarrsolo i crescendot. Egentligen är det en fin låt, men den är nästan löjligt lik Fergies ännu bättre "Big girls don't cry", och den känns vansinnigt malplacerad på albumet.
Sammanfattningsvis då: "Loud" innehåller ett gäng rätt bra låtar, men ingenting att jubla över.