Man blir så glad. När man trillar över små skatter man inte räknat med. Som Umeåbaserade Airijoki och Laservågens självbetitlade debut. Men jag hade lätt kunnat vifta bort det här. Folkpop liksom. Det är inte riktigt min grej. Jag tänker mig något lite för korrekt och musikhögskoleaktigt.
Men det som kanske först var tänkt som folkpop (med bandmedlemmar från konstellationer som Väärt, Kraja, Säkert!, Bordun och Whisker), har blandats upp med lite jazzglid och skönt soulsläp. Det här är ta mig tusan lite... ja, sexigt. Som i Tänker inte fråga.
Men mest är det poesi. Gällivarefödda Johan Airijoki är en ypperlig textförfattare. Och sångare för den delen. Lyssna till exempel på alldeles förträffligt vackra Det finns int.
Kommer falla ner kommer krossa mig kommer ta förgivet inte ge till dig / Jävla ödmjukhet ber om ursäkt för att jag lever ännu att jag ser mig för / Alla kompromisser allt vårt tvekande säger saker som vill höras av bättre vetande / Men du ger till mig.
Jag tänker faktiskt lite på Bo Kaspers orkester. Det måste vara den tydliga (jag älskar det!) dialekten och jazzen. Men här finns ett annat gung. Ett tunggung, som i Ut ur nåt svart. Och något ungdomligt, även om det låter mossigt att bara säga det.
Men. Det här hade också kunnat bli tråkigt. De är duktiga musiker och det finns liksom inga fel. Sådant kan lätt bli lite slätstruket och ja, uttröttande. Men det finns en känsla, som är svår att sätta fingret på. Men det är just den som gör detta till mer än bara söndag i sängen (för att åter koppla till BKO). Alltså inte bara skön bakgrundsmusik. Här vill man lyssna noga. Hänga med. Njuta.