Mohammed flydde från sin talibanstyrda by i Afghanistan när han var 12 år. Då hade hans mamma redan försvunnit, hans pappa var död och hans syster hade tvingats att gifta sig. Han kom först till Teheran i Iran där han fick arbete i en fabrik. Det var långa arbetspass sex dagar i veckan. Hans mål var att ta sig till Europa och efter två år hade han sparat ihop pengar att betala en människosmugglare för resan till Turkiet. Sen dess har han rest vidare, sökt asyl i Storbritannien och fått avslag. Försökt i Sverige, men blivit skickad tillbaka till England. Idag lever han på gatan i London. Hans väg har varit kantad av övergrepp, rädsla och svårigheter. Nu är han 16 år och kan varken läsa eller skriva.
– Det finns ingen, säger han, som märker om jag lever eller är död.
Om Mohammed och andra flyktingbarn/ungdomar som ingen bryr sig om och som ofta försvinner när de får avslag på sina asylansökningar, handlar Jens Mikkelsens och Katia Wagners bok De förlorade barnen. Författarna lyckas spåra några av alla de ungdomar som gått ur systemet och låter dem komma till tals här. Deras berättelser är hjärtslitande och inkluderar krig, förtryck, tvångsarbete, prostitution, övergrepp. De handlar alla om människor som aldrig tillåts känna sig trygga utan har fullt upp bara med att försöka överleva dagen.
Varje år söker 13 000 ensamkommande flyktingbarn asyl i EU, men precis som Mohammed driver tusentals minderåriga idag runt i Europa och skyfflas runt mellan länderna. De som inte får asyl och inte har något kontaktnät råkar lätt illa ut, de fastnar i ett system som innebär att de alltid skickas tillbaka till det land där man först sökt asyl, enligt den s k Dublinförordningen. Och vilket land det är kan vara rätt godtyckligt, det är helt enkelt det land där man först upptäcks. Vilket i väldigt många fall är Italien. Ett land där det är relativt enkelt att få uppehållstillstånd, men sen inget mer. Ingen bostad, inget jobb, ingen skola. Ingenting. Deras program för omhändertagande av minderåriga har i det närmaste brutit samman.
I praktiken innebär detta att flyktingar behandlas väldigt olika beroende på i vilket land deras sak prövas och så ska det inte absolut inte vara, menar Cecilia Malmström, EUs kommissionär med ansvar för asyl- och migrationsfrågor, som uttalar sig i boken via P1 Morgon. Hon vill också att Dublinförordningen ändras så att ens sak kan prövas i nästa land om man blivit illa behandlad i det första.
Mikkelsen/Wagner talar med ungdomarna, tar kontakt med myndigheter, gode män, fältarbetare och hjälporganisationer som varit involverade i deras ärende, studerar rapporter och utredningar och belyser även svenskarnas misstänksamhet gentemot flyktingbarnen. Dessutom reser de till Italien för att granska villkoren för flyktingarna där. Tillsammans ger det en bra bild av mottagandet och handläggandet av några ensamkommande flyktingarnas fall och gör De förlorade barnen till ett skrämmande och viktigt reportage om EUs inhumana och oansvariga behandling av utsatta ungdomar. Det finns idag cirka 800 försvunna barn i Sverige, men det finns ingen myndighet som tycker att de är deras angelägenhet!