När jag hastigt bläddrar mig igenom Fabian Kastners nya roman Lekmannen, hans andra, fladdrar långa textsjok förbi, insprängda dikrader, vrål, manusrepliker, sönderhackade ord, tusen kursiverade rubriker, listor, utdrag ur journaler och maniska upprepningar.
I ett Post Skriptum får vi veta att romanen handlar om Daniel Paul Schreber (1842-1911), en tysk senatsdomare som under fjorton år var intagen på mentalsjukhus. Det märks, inser jag, också på formen.
Berättaren sitter alltså inspärrad och skriver om sin situation och tror sig därmed gagna ”hela mänskligheten”. Och han skriver väl, smidigt och säkert, en i långa stycken avslipad och lite sirlig grundstil där ordval och syntax gör ett stundom ålderdomligt intryck. Men han hamnar också i starkt poetiska formuleringar när han utvecklar sina tankar om världen och kosmos.
Nerverna är det centrala begreppet i hans lära. De dör aldrig, kan renas från synd och återplanteras i kosmiska plantager och styr vår längtan och våra drömmar. Gud själv är oerhörda knippen av nerver, summerar han, i en svindlande och stollig utredning.
Han säger sig hela tiden vara utsatt för en sorts invasioner, ”prinsar” och andra små män traskar omkring på hans huvud, de kommer från ”himlens förgårdar” och tar sig in i hans inre. Efterhand börjar hans kropp att förvandlas och få mer och mer kvinnliga former, tror han. Mot slutet meddelar berättaren att han, när hela mänskligheten är utplånad, ska framföda en ny ras.
Man möter samma eruptiva vanvett på varje sida. Och rätt snart börjar man längta efter lite fastare mark under fötterna. Men några normala motbilder eller brytpunkter finns egentligen inte. Kastner stänger in oss i denna paranoida och förryckta värld, vi är lika inlåsta i den som berättaren.
Kastner kallar sin bok för en ”en dement komedi” men det är svårt att läsa den så. Enstaka rader är roliga, framför allt genom sina parodiska anspråk. Bland annat påstår berättaren att han är ohjälpligt ”intrasslad i Gud” och hans ”förlängda arm”.
Det fanns länge en hög mur mellan biografi och roman och på dess krön låg krossat glas. Men numera skriver fler och fler som om den muren är borta. Det kan bli storartade verk av det också men man får samtidigt svårt att avgöra vad i dem som är inlån, parafras, research, egna påhitt eller ren stöld.
Kastner hamnar mitt i den här smeten. Min roman är ”en fiktion baserad på hans/Schrebers/ teologiska essä”, skriver han. Det låter ju som ett väldigt omaka par. Men Lekmannen är, så vitt jag kan se, ett i alla avseenden självständigt verk: där finns en helt annan, avgjort litterär ton, starkare sjukdomsbilder, ett våldsammare utspel och ett ännu större egensinne än i den sinnessjuke domarens minnesbok.