”Jag visste inte att det beslutet skulle förändra mitt liv för alltid”, meddelar Aurélie, den kvinnliga huvudpersonen i Nicolas Barreaus kärleksroman En Engelsman i Paris.
Jag trodde inte att man fortfarande fick använda sådana schabloner. Men i den här romanen är kvinnornas händer ”späda” och man ägnar sig åt skrivandets ”ädla konst”. Paris är förstås ”kärlekens stad”. De här klichéerna ger stilen ett nästan pratsjukt drag, som om någon floskelmakare i P3 stod på och skvalade i texten.
Aurélie själv har just ärvt pappans restaurang och förlorat sin hjärtevän men finner tröst i en roman om en engelsman som kommer till Paris och blir kär i en fransk flicka. Att hon blir så förtjust beror på att hon själv är mycket lik den där franska flickan och hennes egen restaurang spelar en viktig roll i boken.
Han som har skrivit den heter Robert Miller och hon bestämmer sig för att fånga honom och agnar kroken med sig själv, sin restaurang och sin kokkonst.
Scenbyte: vi är på Opale, ett förlag i Paris som ger ut underhållningslitteratur. Nu vill man att Miller ska komma dit och lansera sin bok. Problemet är att någon Miller inte finns. Det är i stället André, en redaktör på förlaget, som har skrivit boken men han vill av olika skäl inte skylta med sitt namn.
Det blir upptakten till en rad förvecklingar, där André hela tiden får spela två roller, sig själv och Miller, ibland båda samtidigt. Därtill förälskar sig André förstås snabbt i Aurélie.
Det hela liknar en förväxlingskomedi där författaren och redaktören springer ut och in genom olika dörrar för att både lura och charma den stackars Aurélie.
Barreau rör sig hemvant i förlagsvärlden och hyllar de boksynta människorna där, den glada storfamilj som förser världen med litterära äventyr och andlig stimulans. Det går inte heller att förneka att romanen innehåller mycket gott humör även om jag tycker att en del avsnitt faller utanför berättelsens ramar. Texten borde på det hela taget stramats upp och kortats eller ännu hellre fördjupats i de avsnitt som har med historien att göra.
Sådana här feel-good-böcker vill ju få läsaren att må bra. Själv känner jag mig mest som en surögd gnällspik, för att nu använda ännu en schablon. Den som vill sjunga vackert om kärlek borde inte slarva så med språk och figurer som Barreau gör.
Mycket i boken handlar om mat. Jag får själv lust att göra ett litet recept för böcker av det här slaget. Alltså: Vattna ur personerna ordentligt. Ös på med mycket socker och sirap i beskrivningarna. Pudra över hopkoket med nationella schabloner och språkliga klyschor. Vispa till sist ner ett riktigt smaskigt slut.
Det är förstås förlag och författare som bestämmer vad en bok ska heta. Men de svenska stavningsreglerna kan de inte ändra på och ”Engelsman” inne i en titel eller mening bryter mot nämnda regler; det ska förstås vara ”engelsman”. Den tyska originaltiteln är för övrigt (i min taffliga översättning) ”Kvinnors leende”.