Västerbottensförfattaren Britt-Marie Eklund (1927-2011) kom ut med sin första och enda diktsamling 1955. Nu ges den ut igen, efter hennes död, tillsammans med några tidigare outgivna dikter. Som recensent blir man kluven i sitt uppdrag; ska man göra en ny bedömning av dikterna, eller anmäla dem som kulturhändelse i sig. Helt klart är i alla fall att dikterna i Lek med skärvor håller en hög kvalitet, i en tidstypisk stil med bildspråk som känns igen från 50-60-tal. /Ett enda som är mitt:/en bojas boja, en fågelvinges blinda slag/mot nattens front,/en lågas fångenskap/i eldens äste./
Eklunds patos och förmåga att uttrycka sig går inte att miste på, och visst är det tråkigt, som Erik Jonsson konstaterar i sitt efterord, att någon vidare utgivning aldrig blev aktuell, trots att sådana planer fanns.
Denna utgåva innehåller dikter från det manuset, i urval av redaktören Peo Rask. Åtminstone så här i urval framstår de dikterna som mer melankoliska, t o m förtvivlade: /Trycket från skaklarna/skydde min fågellängtan./Dikten: spända senor och ylande vind./klang vid beröring./Men längst tonar plågan./
Kanske just den dikten illustrerar den problematik som Eklund brottades med under sitt författarskap: att vara kvinna, författare, Västerbotten, glesbygd, 50-tal. Tratten blir smalare och smalare ju fler sådana begrepp man räknar upp. Sett i det ljuset så tycker jag att ett fylligare efterord hade varit på sin plats, där man satte in Eklunds författarskap i ett tydligare litteraturhistoriskt perspektiv, med i en kombination av sociologisk och feministisk analys.
Urvalet av dikter från det outgivna manuset hade också behövt ha en textkritisk kommentar, där det framgår vad man valt och varför. Bilden av Eklund är nu summan av det som syns i nyutgivningen, hur helhetsbilden ser ut får man inte som läsare reda på.
Som Britt-Marie Eklund presenteras i och med dikturvalet, förordet och efterordet, så är det bilden av en marginaliserad outsider, som efter vissa försök att passa in genom att just passa in, sedan gav upp. Jag undrar vad Eklund själv skulle ha tyckt om det. Det är skillnad mellan att presentera en manlig poet som outsider (hjältemodig exil) eller kvinnlig dito (självvald isolering). Därför hade mer fakta om författaren behövts, presenterat i en tydligare litteraturhistorisk ram.