Efter mer än femtio år på fjället, minns jag fortfarande alla färderna, strapatserna och fiskevattnen. Vad jag däremot aldrig kan komma ihåg är hur många, eller hur stora fiskar vi fick. Om den uppgiften nödvändigtvis ska fram, måste jag bläddra i mina dagböcker.
Sportfiskets villkor
Fisket har förändrats radikalt under min tid bakom flötet. När jag växte upp var fångsten viktig för alla, ett bra tillskott till dåtidens middagar. Det betydde inte att vi tog hem all fångad fisk. Redan på den tiden försökte vi släppa tillbaka fångst som var för liten för tallriken.
Inom ramen för sportfiskets eventuella utveckling ligger absolut de förändrade förutsättningarna. Man behöver knappast vara en romantiker för att inse att de intakta gammelskogarna knappast finns kvar, att strömmande vatten fortfarande har byggts ut och att Östersjön är ett av klotets mest förorande hav. Detta och mer därtill drabbar absolut sportfisket.
När jag var grabb och tonåring, trodde vi att naturen var oändlig, skogarna hur stora som helst och fjällmarkerna ljusår från gruvexploateringar. Världsbilden var sådan att bushen var självläkande, vare sig vi plockade bär, la ut nät eller högg årsbehovet av ved och byggnadsvirke. Den tiden är oåterkalleligen förbi, ett torrt konstaterande som i grunden har förändrat både världsbilden och vårt spöfiske.
En föränderlig värld
Därför är det i första hand inte behovet av matfisk som drar ut oss kring sjöar och strömmar, utan avkoppling och kamratskap. I dag släpper vi tillbaka även fullvuxen fisk, en åtgärd som oftast finns inskriven i dagens moderna fiskeråds- och fiskevårdsstatuter. Från middagsmat till en själslig reningsprocess, kanske man kan säga?
Skövlingen av våra vildmarker fortsätter oförtrutet. Då kanske det inte är så underligt att fiskodlingsindustrin expanderar och att inplanteringssjöarna återigen växer i antal. Enligt viss forskning har vi knappast något rinnande vatten i landet, oavsett utbyggnader eller inte, som inte på något vis har påverkats av fiskutsättningar.
Med tanke på allt elände kan det därför kännas skönt att vi bor i ett stort län med ofantliga resurser och valmöjligheter. Vi har begåvats med världens största bräckvattenskärgård, vi har fortfarande ett flertal outbyggda älvar, ett enormt skogsområde och ett egenartat fjälland. Vad mer kan vi begära? Jo, att vi sköter och sparar resten till kommande generationer.
Stora fiskar inte allt
För några år sedan satt jag och snackade fiske med en ung advokat från New York. Han var en inbiten flugfiskare som hade sett världen, det kosmos som gav de största fiskarna. Han visade hundratals bilder på sin laptop, alla med mastodontiska öringar, regnbågar, laxar och allt vad det nu var. Han åt inte fisk och hade aldrig legat i tält, men han hade sett världen och fått de största fiskarna. Jag kände mig lite nedstämd när jag kröp ner i sovsäcken den kvällen.
Nu är det återigen dags för det trevliga och spännande NSD-Fisket. Trots att stora fiskar bara är en liten del av sportfiskets själ, tycker jag att det är kul att följa tabellerna. Mitt största intresse för dessa är inte enbart storlekarna på fiskarna, utan mer platsen, betet och historien bakom fångsten. Med det menar jag att det alltid är trevligt om ni skickar in en rad om äventyret och att ni tar med kameran, en sportfiskares kanske viktigaste pryl. Jag fiskar aldrig utan kamera och skulle absolut känna mig både naken och utelämnad, om jag av någon anledning hade glömt den.
Några goda råd
Vi måste försöka att lägga i från oss stressen när vi har kommit fram till våra drömmars mål. För mig känns det därför viktigt att lägerplatsen först av all görs iordning, tältet ska resas, eldstaden justeras och sovsäckarna rullas ut. Därefter är det dags för kaffet, eller till och med en stadigare middag. Allt detta och mer därtill bör man göra innan fisket, även om harrarna i strömmen vakar som aldrig förr. Det händer det att jag lägger klockan i ryggsäcken.
En inte helt betydelselös förändring, som har skett under mina fiskeår, är naturligtvis fiskeredskapen och klädesplaggen. Fram till mitten av nittiotalet fiskade jag enbart med vadarstövlar och inte med vadare och skor. Stövlarna var lättare att hantera, oftast mer robusta och man kunde gå miltals i dem. Vadarna ger andra förutsättningar, eftersom vi kan gå längre ut i både sjöar och strömmar. Däremot funkar de inte för sjumilastegen.
Nu har jag kört med vadare och skor i ett tjugotal år och har egentligen inte fått mer fisk än under vadarstövlarnas tid. Därför anser jag att vadning är det man tar till, när inget annat val finns att tillgå.
En god strategi är att alltid spana av fiskevattnet ordentligt innan man påbörjar själva fisket. Mina största harrar har jag fått mellan 8-12 meter ut från land. Många stora fiskar går betydligt närmare land än vad vi tror.
Jag har sett tendenser att en del fiskare rusar direkt ut i strömmen, innan strandpartierna har fiskats. Den strategin är därför inte att rekommendera.
När det gäller fångster av fisk, minimimått och bag-limit (hur många fiskar man får ta) finns det idag generella bestämmelser för länet. Mer om detta finner du på länsstyrelsens hemsida www.lansstyrelsen.se/norrbotten.
Tight lines och lycka till