I NSD i onsdags försöker Björn Löfström från Moskva sig på att ge mig en lektion i politisk historia. Och han gör det under den braskande rubriken Kommunistiske posören Sven Wollter. Jag förmodar att min medverkan i TV-programmet ”Min Sanning” är den direkta orsaken till utbrottet.
Nu är jag inte alldeles ovan vid att drabbas av utslag av förakt och okunnighet i samband med offentliga framträdanden; oftast anonyma, ibland hotande, men alla lika inskränkt självsäkra på sin egen förträfflighet som Björn Löfströms, så jag hade givetvis kunnat rycka på axlarna åt det hela, om det inte vore för ett litet ord som Löfström oförsiktigt nog avslutar sin artikel med.
Ordet Verkligheten.
Precis som politikens egen pellejöns Göran Hägglund, som sade sig stå nära Verklighetens Folk, gör Löfström anspråk på verklighetsmonopol.
Nå.
1955 publicerades en text av den antinazistiske prästen Martin Niemöller (1892-1984):
Först hämtade de kommunisterna och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist.
Sedan hämtade de fackföreningsfolket och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten.
Sedan hämtade de judarna och jag protesterade inte, för jag var inte jude.
När de sedan kom för att hämta mig, fanns det ingen kvar som kunde protestera.
Så såg verkligheten ut på trettiotalet och fyrtiotalet. Känner du de brundoftande ryggdunkarna, Löfström?
Och idag.
Kommunismen, idén om att tillvaron skulle kunna formas med gemensamt ägande av jordens ändliga resurser, jämlikhet över alla gränser, broder- och systerskap över alla gränser, frihet för alla, den visionen, den drömmen är numera tillbakaträngd av nyfascister över hela vårt arma klot.
Överallt ser man dem armbåga sig fram till maktpositioner. I Frankrike är det väl bara en tidsfråga innan Marine Le Pen och Front National gör sitt intåg i Elysséepalatset.
Nato tränger allt längre österut och när man protesterar mot detta och pekar på nyfascisterna i Kiev, så får man höra att man är Putinkramare. Amerikanska styrkor är utspridda globalt.
Dess flotta patrullerar utanför Nordkoreas kuster, drönare mördar oskyldiga medborgare i en omfattning som vi bara vet ytterst lite om. Det är inte bara i USA:s olagliga koloni på Kuba, Guantanamo, som påstådda fiender sitter fängslade utan rättegång. Det finns fängelsehålor på flera håll i de lydriken som den amerikanska imperialismen håller sig med. Överallt död och förintelse.
Runt Europas gränser växer likhögarna och i Medelhavet, som vi så gärna plaskar i, flyter tusentals uppsvällda kroppar. Flyktingar från de krig västerlandet har provocerat fram.
Närhelst folken försöker finna en egen väg ut ur förtryck och vanära möts de av förakt och CIA-stödda kuppförsök. Som i Latinamerika.
Så ser verkligheten också ut, Löfström.
Javisst, socialismen fick se sig besegrad i Sovjet, men inte av den yttre fienden, USA och allierade, utan av ideologisk dekadens, våld, byråkrati och lögner. Javisst, så är det. När socialismen börjar ljuga dör den. Det kan ta lite tid, men dödsdömd är den. Hela idén bygger ju nämligen på folkens deltagande och att man kan lita på varann, människor emellan.
För kapitalismen däremot är lögnen en förutsättning, en grundbult. Där gäller det profiten till varje pris.
När den börjar se sanningen i vitögat är den slut. Finito. Då kan inte Annika Falkengren i SEB längre kamma hem 25 miljoner om året medan människor fryser ihjäl under broarna.
Men nu skall jag berätta något för Löfström & Co: Historien är inte slut. Den är bara i sin linda. Det finns inget våld, vare sig i Paris eller Pakistan eller Washington, som är starkt nog att hålla tillbaka de rörelser, som leder till människans befrielse. Om inte idag så imorgon eller om hundra år. Det kommer.
Förnuftet segrar naturligtvis till slut.
Kyss mig i baken skriver Löfström. Aldrig i livet svarar jag, men du skall få en kram om du får tummen ur röven och kommer med i kampen för en bättre värld.