I veckan hamnade jag i en skog för första gången på hela hösten. Det hela krävde en knapp timmes resa – Sveriges sydspets, där jag för närvarande hänger, motarbetar aktivt träd i grupp – men rätt vad det var promenerade jag under trädkronor som skulle kunna vara norrbottniska och fick en välbehövlig påminnelse om min egen litenhet.
På hemvägen pratade jag och mitt sällskap om hur lätt det annars är att bli självupptagna. Det rörde sig inte nödvändigtvis om en uppblåst tro på vår egen förträfflighet, även om det också kan vara ett problem, utan inbillningen att omvärlden över huvud taget bryr sig om vad vi gör. Eller ännu värre: att främlingar för illasinnad statistik över våra dåliga vanor.
Någon håller persiennerna nedfällda hemma för att inte grannarna ska se hur länge hon glider runt i mjukiskläder om dagarna. Någon annan undviker gym för att slippa dömande blickar från vanare atleter. Själv växlar jag stundtals mellan fem olika mataffärer av rädsla för att bli igenkänd av kassakillen på närmaste Ica när jag för sjätte dagen i rad köper en halvliter julmust. När rädslan uttalas förstår jag naturligtvis att den är fullkomligt orimlig – och skulle nämnda kille faktiskt föra loggbok över mina inköp ligger problemen nog snarare hos honom än hos mig – men den har en tendens att slå läger i det hörnellska huvudet.
Oftast kan jag skratta åt fånigheterna jag ägnar mig åt för att inte tappa ansiktet inför omvärlden. Häromdagen råkade jag kliva av tåget en mil för tidigt; jag upptäckte mitt misstag redan innan jag lämnat vagnen, men tyckte inte att jag kunde vända om utifall att mina medresenärer skulle döma ut mig som uppenbar utböling. Således klampade jag resolut ut på perrongen och fick skamsen och kall vänta en halvtimme på nästa tåg hem.
Kanske – förmodligen – är min hjärna lite extra benägen att bygga vägspärrar av den här sorten. Det är dock inte särskilt konstigt att gemene hen blir lite väl självupptagen i en värld av hyperindividualism, självförverkligande och backpacking i Sydostasien i jakt på livets mening. I någon mån är det förstås nödvändigt; skulle vi på allvar begripa vidden av vår obetydlighet skulle det plötsligt bli meningslöst att fortsätta gå till gymmet, meditera, skrapa trisslotter eller vad vi nu sysslar med för att förverkliga oss själva.
När min paranoia tillåts föröka sig ostört kan den dock krypa farligt nära torgskräck, och risken är störst den tid på året jag är som mest benägen att stänga in mig. Plötsligt kanske kafépersonalen tycker att jag är latast i världen som inte dyker upp för dagens pluggsession förrän klockan fyra, eller också drar tjejen bakom mig i Konsumkön slutsatser om min menscykel när hon ser vad jag köper för tamponger.
Sådana gånger är det tur att skogen finns. Träden står stadiga på sin plats i hundratals år, så mycket större än jag någonsin kan drömma om att bli men så mycket mindre självmedvetna. Dessutom ger de – så vitt jag vet – blanka fan i såväl mitt myckna julmustdrickande som mitt val av mensskydd.