Hej 13-åriga tjej på tågstationen. Du som gömmer dig bakom de hårda svarta strecken som du har målat runt dina ögon. Du som skruvar på dig, försöker se oberörd ut i dina tunna strumpbyxor fast det är -13 grader och du fryser ihjäl. Du som liksom står och skaver i din egen kropp. Du som är övertygad om att du är ful, typ fulast i hela världen, och att ingen vill ha dig. Du som tycker att faktumet att någon ska älska dig för ”precis den du är” ter sig omöjligt, du vet för fan inte ens vem du är.
Du vet inget, förutom att du är oälskad, och det trots att du förtjänar att bli älskad mest av alla. Ja - mest av alla! Just det! För, har du inte väntat? Varit tålmodig som ingen annan? Skrattat tappert och sprayat håret så omsorgsfullt? Gått på discon och försökt se stark och stadig i blicken där du står och tittar på medan andra sammansmälter till ett framför dig på dansgolvet.
Hej 13-åriga tjej som jag tror att jag vet något om. Om några år kanske du har någon alldeles särskild. Kanske har du inte alls någon alldeles särskild, men det kommer inte att kännas så farligt. Du försöker älska dig själv lite mer, även fast du ibland tänker att det vore skönt med hjälp. Det går oftast bra ändå.
Andra gånger irrar du längs något dåligt skämt eller någon bortvänd rygg och går vilse i önskningar att vara någon annan någon annanstans någon annan tid, men du hittar alltid tillbaka och för varje gång du kommer hem, i dig själv, blir du lite lugnare, lite tryggare i att det som är du aldrig kommer att försvinna. Förut hade det låtit som ett hot.
Lugn, det kommer att komma fler dagar då du känner att det är bra att vara du och det kommer att vara lättare för dig att hålla fast och tvinga känslan av att du faktiskt har fina egenskaper, och inte stunder, att stanna kvar i kroppen.
Hej 13-åriga tjej, tänk såhär: tonåren är en transportsträcka. En transportsträcka med många försenade tåg, och vissa kommer aldrig. Rabbla för dig själv: tonåren är en enkelbiljett, medan du försöker ignorera kissdoften i kupén.
Tänk såhär: tonåren är cirka 37 843 200 andetag, så andas. Du är ett andetag närmare att älska. En någon annan, eller dig själv, eller ditt liv, eller minnet av att vara 13 år och vara fast övertygad om något, vad det än är. Att vara 13 år och att kunna gömma sig bakom två hårda streck runt dina ögon. Att vara 13 år, och att aldrig mer behöva vara det igen.