2017 firar jag mitt första tennbröllop. Det rör sig såklart inte om ett konventionellt sådant; i stället är det jag och min äldsta vän som stått ut med varandra i tio år sen den där första dagen i MP1B:s klassrum på Luleå gymnasieskola. Jag bar en stor gul t-shirt, ärtgröna jeans och en skotskrutig keps särskilt utvalda för ändamålet; hon antagligen något betydligt coolare, men av någon anledning blev hon kompis med mig ändå.
Ganska ofta – kanske särskilt i dessa jubileumstider – tänker jag på hur obegripligt det är att det här samhället inte kretsar mer kring vänskap. Det är lätt att få intrycket att vänner är ett knippe stödhjul man nyttjar i väntan på kärnfamiljen man förr eller senare ska skaffa sig – en mindre viktig relation än de som binds samman av typ blod eller vigselbevis. Tänk vilken olycklig förminskning.
Eftersom jag och tennbröllopet haft en distansrelation under åtta av tio år finns nästan hela vår vänskap i en Facebookchatt. Bland 17 460 meddelanden ryms otaliga kärlekar och bittra slut, stökiga fyllor och novemberdeppar; i den har vi vuxit från ängsliga tonåringar till marginellt mindre ängsliga vuxna. Det var där jag för första gången skrev ner min sexuella läggning, avslöjade vilka olämpliga ställen jag lyckats kräkas på och utvecklade min hejdlösa kärlek till potatis med sås. Ibland känns är jag osäker på om livets stora händelser faktiskt hänt innan jag skrivit ner dem där.
Kanske är det jag som är exceptionellt dålig på tvåsamhet, men inget av mina förhållandeförsök har varit så tryggt, peppande och roligt som systerskapet. De där vännerna som jag kan sucka ”Jag har en fuldag” och få en väl avvägd komplimangvåg över mig eftersom de vet hur mycket det ibland suger att vara kvinna i en utseendefixerad värld. De som låter mig studsa mina tankar mot sina genihjärnor, som utmanar mig när jag beter mig som en tönt och som kan vara tysta i flera veckor eller månader men dyka upp med samma internskämt, skärpa och pepp som vanligt när de behövs. De får idén om kärnfamiljandet som livets ändhållplats att kännas så ynklig.
Om jag får önska mig någonting av 2017 – utöver att ungefär allt som hände 2016 plötsligt har ohänt – så är det en värld som är lite mer anpassad för vänskapsband, såväl knytande av nya som bevarande av gamla. Jag är förstås lite färgad av att ha flyttat till en främmande stad den här hösten, men: tänk om det vore lika naturligt att hitta nya polare som att hitta en dejt på Tinder. Vilken värld – vilket liv!
Det är naturligtvis fullt möjligt att jag om några år stadgat mig, skaffat en hel minibuss full med kids och helt bytt åsikt i vänskapsfrågan. Kanske ses vi på en fika då och då, jag och tennbröllopskompisen, och utbyter däremellan sporadiska bilder på våra respektive ungars tandlösa leenden och pliktskyldiga hjärtögon-emojis som respons. Kanske har vi då tvingats inse att de där omöjligt nära vänskapsrelationerna hör de glada tjugonånting-åren till. Men jag hoppas faktiskt inte det.