Duo nöje
LĂS FLER NĂJESNYHETER PĂ DUONOJE.SE
Det har alltid funnits ett mörker och vemod i Jenny Gabrielsson Mares musik. Det fanns dĂ€r pĂ„ sex Ă„r gamla debuten âBlack Starsâ och pĂ„ uppföljaren âThe Ritualâ tre Ă„r senare, men alltid uppblandat med en riklig mĂ€ngd pop och, i fallet med âThe Ritualâ, jazz. PĂ„ den bodenbördiga artistens tredje album, âComb The Wickedâ, lĂ„ter hon för första gĂ„ngen mörkret ta över och dominera hela ljudbilden.
Att hon tagit intryck av arbetet med Fredrik Jonasson i White Birches, elektronicaduon hon utgör ena halvan av, Àr tydligt, Àven om Jenny Gabrielsson Mare pÄ egen hand gjort ett album som Àr betydligt mer organiskt.
Musiken byggs upp av percussion (signerat Michael Blair, som tidigare abretat med bl a Tom Waits och Lou Reed), piano och annan sparsmakad instrumentering hÀr och dÀr, med Gabrielssons Mares snyggt svala sÄng som ledstjÀrna. Det Àr kallt, mörkt och skitigt, och relativt avskalat vad gÀller melodier. Det hÀr Àr ingen platta man drar pÄ en solig morgon i juli, utan snarare en regnig kvÀll i oktober.
Och som sÄdan fungerar den utmÀrkt. LÄtarna Àr lika vÀlskrivna som de Àr snyggt framförda. "Wolves" har ett skönt sug som pÄminner om Nine Inch Nails mer stillsamma bitar frÄn 17 Är gamla "The Fragile". "Been Losing Sleep" Àr albumets klart starkaste spÄr, med en jazzigt David Lynchsk ton och en direkthet som i övrigt lyser med sin frÄnvaro.
Jenny Gabrielsson Mare har med "Comb The Wicked" lyckats fÄ ihop sitt bÀsta soloalbum hittills. De mörka och suggestiva tongÄngarna löper som en röd trÄd frÄn början till slut och tar effektivt död pÄ den spretighet som till viss del kunnat hittas pÄ tidigare alster.
En del av lÄtarna Àr visserligen aningen för lÄnga och monotona för att hÄlla intresset uppe hela vÀgen i mÄl. Men i kontexten av hela albumet fungerar det ÀndÄ och "Comb The Wicked" Àr ett album som helt klart förtjÀnar att höras av mÄnga, Àven om det hade mÄtt Ànnu bÀttre av att fÄ med sig bara litegrann av drivet frÄn White Birches.