Jag gillar att närma mig det enorma järnklotet vid infarten till Luleå. Uppiggande maskulint presenterar sig staden.
Men än mer tyckte jag om alla rondellhundar som en gång fanns. Uppkäftiga, frihetsälskande med utropet: staden är även vår, vi finns här och vi är levande, tänkande.
Jag gillar graffiti. Ungdomarnas protest mot dem som tror sig veta och som under livets gång har förvandlats till åldrande stofiler.
Tack för att jag får vara seende.