Det hade varit lätt att avfärda henne ikväll om det inte vore för hennes senaste album. ”For You I'll Wait” hör till den älskvärda subgenren ”skilsmässomusik”. Några av musikhistoriens mästerverk springer ju ur denna mörkrets brunn: Blood on the tracks (Bob Dylan) Vulnicura (Björk) och Tunnel of love (Bruce Springsteen) för att nämna några. Med andra ord har jag spetsat öronen när jag lyssnat på Jill Johnson de senaste dagarna.
Problemet är att det inte är mycket mer än… bra. Jag tänker att hon hade chansen här. Äntligen hade hon kunnat göra ett stilbyte och verkligen förmedla djup vacker smärta. Men det är som att man inte får komma för nära henne. Det finns i texterna och i musiken men jag hör det inte i hennes röst.
Hon öppnar fint med "I will never let you know". Hon och bandet bygger sakta upp låten bakom ett draperi som skiftar i blått. I mitten av scenen står en pall med en whiskyflaska och väntar på henne. När hon heller upp ett glas tänker hinner jag tänka äntligen. Sen ger hon glaset till en i publiken och så är vi tillbaka på ruta ett.
Jag säger inte att Jill Johnson borde fördärva sig med brun sprit (eller gör jag det?). Men smärtan som ligger gömd i texterna och musiken är precis på gränsen hela tiden. Det är tre plus och det irriterar mig att hon hade kunnat vara fem.
Rockiga Jill är lika bra. Hon flirtar å det grövsta med Dixie Chicks i "I'm living a countrysong". Hon pratar också om sitt alter ego "Jillan" som "inte har några problem med att ragga upp en kille".
Det nya materialet avslutar också konserten. Backdropen är stjärnbeströdd och hon sjunger "The night I cry". Jag vill att det ska brista för mig med, men det gör det inte. Det är bra men inte mer.