Det är 30 år sedan Jonas Gardell gav ut sin första roman, 30 år sedan första scenshowen – och han firar 30 år med Mark. För 30 år sedan var svenskarna också mitt uppe i åttiotalet – ett ämne som Gardell kan lika väl som han kan sitt yrke.
Han kontrasterar mot dagens Sverige (han ägnar säkert tio minuter åt att berätta om burkmat. Publiken skrattar och minns), men konstaterar också att vi ständigt tar två steg framåt och ett bakåt. Rasismen och Sverigedemokraterna tar stort utrymme. Exempelvis får vi se Björn Söder slicka sig om munnen från storbildsskärmen medan han sneglar på Gardells bak.
Det är bred underhållning. Och showens styrka är också dess svaghet – alla ska med. Han spelar mycket på den fjolliga, lite övertända personan som de flesta av oss känner igen.
Om det är de allvarliga passagerna som lyfter? Ja och nej. Gardell är som roligast i förbifarten, som när han gestaltar sig själv första gången i en flygplats-security, eller när han berättar att TV4 alltid nödgades ha ett krisnummer redo så fort han syntes i rutan, förr om åren. Han är liksom bäst i Sverige på att plocka fram svärtan i detaljerna.
Han är också en mästare på så kallad upprepningshumor. Den löper som en röd tråd genom de två timmarna samtidigt som han ständigt återknyter till skämten. Plumpheter från Stefan Löfven och citat från en dansk porrskådespelerska genererar större skrattsalvor efter varje gång han upprepar.
Det är inte banbrytande, och inte alltid jätteroligt – flera passager är bara ett stort gäsp. Men Jonas Gardell är alltid kroniskt intressant att ta del av. Och på det stora hela bleknar resten av hans manliga kollegor bredvid honom.