Det piper i öronen och Hurula har gjort sin tredje spelning i hemstaden. Senast var på Musikens makt för ett år sedan. Röda bengaleldar lös upp Gültzaudden och publiken var svettig i höstkylan. DUO Nöje gav konserten en femma. Året innan höll han på att riva Loungen i Kulturens hus. Ett vackert fylleslag och Hurulas första konsert i Luleå. DUO Nöje gav fem i betyg.
Publiken är pepp ikväll, visst. Men det som händer på scenen är tyngre, hårdare och kåtare än allt jag tidigare sett med honom.
Han vankar mellan scenkanterna innan Ont som Jag drar igång. Det rastlösa rörelseschemat släpper han inte sedan. Han är yvig med gitarren och sprickfärdig av pondus. Sedan hör det till saken att han är rätt så jäkla svinsnygg också. Jag skulle säga en visuell korsning mellan Thåström och Johnny Marr.
Att han uteslutande väljer låtar från de två fullängdarna är logiskt och ger konserten en kompakt klangbotten. Eftersom den otyglade ilskan aldrig känns konstlad eller substanslös är det svårt att inte älska det här. Det skulle vara om man har svårt för skrammel och rundgång, men vem har det?
Att gå på konsert i det här kulturhuset innebär en del insmickrande mellansnack. Det är skönt att han låter musiken tala istället, och när han tackar publiken gör han det med några kramar istället.
En gång fick Rolling Stones ställa in en rad konserter för att Keith Richards skar sig på en gitarrsträng. Robert Hurula vet att det är turnéavslutning. Han sliter av strängarna på sin redan tilltygade gitarr och går av scenen.